projektfilippinernaresan.blogg.se

I tisdags förberedde vi gatubarnen på att vi kulle börja ha skola med dem varje gång vi kommer från och med kommande torsdag, alltså idag. Vi möttes därför av väldigt exalterade barn idag som ville börja med skolan direkt. Rutinen är dock att först duscha barnen och se till att de äter. Vi hjälper dem även med att tvätta sår eller ge dem medicin om det skulle behövas och idag när vi kom hade Ricky skrapat upp hela sina knän så då tog vi hand om det också innan vi satte igång.
Vi började med att låta barnen pussla ett bokstavspussel och försökte lära dem en ABC sång. Det var jätte uppskattat och de ville sjunga den flera flera gånger. När vi sedan tog fram skrivböckerna och började skriva A så var både Martin och Annalou väldigt nogranna med att både hålla pennan på rätt sätt och skriva bokstäverna på rätt sätt. Ricky gjorde lite mer som han själv kände för men man får ju inte glömma bort att han bara är tre år. Vi jobbade  för att barnen hela tiden skulle tycka det var roligt så när de skrivit klart bokstäverna fick de ett klistermärke och så berömde vi dem med ”WOW, SO GOOD!”  eller ”WOW MAJO!!” vilket betyder bra på Visaya.Det ska bli roligt att följa deras utveckling och det känns väldigt bra i hjärtat att kunna lära barnen något sånt här viktigt som de troligtvis inte skulle ha möjlighet att lära sig annars. Även de föräldrar som inte kan engelska och inte kan skriva vill gärna också ta chansen och vara med och lära sig lite så här sitter Annalous mamma och tittar i en sifferbok och säger "One, two, three.."

En av tjejerna i mitt hus har en filippinsk vän som spelar i ett band så i kväll var vi och tittade på en av deras spelningar. Bandet hade även en liten ”önske-stund”  där publiken får önska låtar eller önska en låt man själv vill framföra. De i huset hade önskat att jag skulle sjunga utan att jag visste om det. Jag blev väldigt förvånad men det var ändå lite roligt. Bandet var riktigt bra och hela den här dagen har verkligen varit en väldigt härlig dag. I morgon är jag ledig så jag försöka ta en rejäl sovmorgon om hundarna i området inte låter för mycket. Godnatt på er! 

Idag har varit en dag i glömskans tecken. Jag hade glömt handla några saker till gatufamiljerna inför veckan så jag började min dag med att införskaffa de sakerna. Jag åkte sedan direkt från affären till Parian. Jag tyckte att jag hade ganska gott om tid på mig men precis när jag kom fram insåg jag att jag hade glömt min nyckel. Jag slängde mig då in i en taxi och åkte hem för att hämta den och åkte sen direkt tillbaka till jobbet igen. Lite stressigt men jag hann iallafall tillslut..

Idag var ju som sagt min första dag själv på Parian och när jag kom innanför dörrarna möttes jag av en hel hop av barn som kom emot mig och berättade att vi hade fått tre nya barn. Jag tittade mig omkring efter dem och såg direkt att ett nytt barn låg och sov på en madrass som lagts ut åt henne mitt på golvet. Det var extremt hög ljudnivå på barnen men den lilla tjejen som låg på golvet bara fortsatte sova, helt oberörd. De andra nya barnen var större pojkar varav en av dem var den lilla tjejens storebror.

När barnen lugnat sig något så tittade jag lite till på den lilla tjejen. Hon var så väldigt liten, jag gissar omkring tre år. Hennes hår var långt, det gick nedanför axlarna. Håret var också väldigt stort som att det hade väldigt mycket volym. Förutom att det troligtvis var väldigt skitigt så betyder volymen väldigt ofta att det är fullt av löss också för en människa som bor på gatan. Jag kunde inte sluta titta på henne och lade märke till att hon hade en för stor klänning på sig. Klänningen såg ut att va varit vit från början men hade nu fått mer brun/grå färgton. Förutom att hela flickan var extremt smutsig kunde jag också se att där hennes klänning inte skylde hennes kropp hade hon stora sår. Stora skrapsår på båda överarmarna och variga, lite mindre sår på benen.  Av de gatubarn jag har sett hitills så är hon nog faktiskt det barn som sett mest härjat ut. Hon är även det gatubarn som jag sett som har har gjort att det har skärt mest i hjärtat på mig hitills. Så liten men troligtvis redan varit med om så mycket som vissa människor aldrig är i närheten av att uppleva. 

Den här veckan har vi haft lite sång och dans tema så idag lekte jag en dans-lek med barnen.  Eftersom jag var själv hade jag dock tyvärr svårt att hinna med att ta några bilder. Leken däremot gick jättebra och barnen skrattade stundtals  så mycket att de flera gånger fick stanna upp och hämta andan innan de kunde fortsätta. Jag behöver kanske inte nämna att ljudnivån blev väldigt hög med både dansmusik och 20 skrattande barn i lokalen? Lilla tjejen sov dock vidare helt oberörd. Jag kunde inte stoppa mina tankar i från att vandra iväg och undra hur utmattad man måste man vara om man kan fortsätta sova i timtals med den här extremt höga ljudnivån som spred sig innanför Parians väggar.  I och för sig så är gatubarn och gatufamiljer vana vid hög ljudnivå när de ska sova på grund av att det är många människor och många tutande bilar som alltid befinner sig gatorna i Cebu.

Precis när jag skulle gå hem vaknade lilltjejen och Moloy pratade lite med henne och sen tog han fram saxen och rakapparaten och så klippte han håret på alla de nya barnen. Varje vecka luskammar man barnen för att försöka minska spridningen av lössen men de försvinner aldrig riktigt helt när det ständigt kommer in nya barn från gatan.

I morgon  ska vi börja med något vi kallar för trottoardagis med gatubarnen. Det ser jag verkligen fram emot. Skola är faktiskt i princip det enda sättet som man kan få bort barnen från gatan på. Kan man inte engelska så är det nänmligen väldigt svårt att få ett jobb här i Filippinerna. Har man inget jobb kan man ju inte heller få ihop tillräckligt med pengar för att kunna hyra eller köpa ett rum eller ett hus. Till och med de som jobbar med att städa gatorna i stan kan skaplig engelska. Sov gott, kram och godnatt 

Idag bjöd vi gatufamiljerna på chokladbollar eftersom att det var Felicias sista dag med dem.  Det var också hennes sista dag här i Cebu i dag. Chokladbollarna var väldigt uppskattade av både barnen och de vuxna. Eftersom vi hade bakat väldigt många chokladbollar så kunde de ta fler än en vilket verkade vara pricken över iet. Vi hade också med oss några bananer och eftersom frukt ses som godis här var även det väldigt uppskattat. Barnen åt och kom flera gånger fram till oss och sa "yummie atte, yummie" vilker betyder att de vill berätta för oss att de tycker något smakar gott. 

Jag kan verkligen förstå att det var en väldigt känslosam stund för Felicia under de timmar vi befann oss hos familjerna idag. Jag kan själv känna hur min hemresa närmar sig med stormsteg och jag vill inte bara lämna de här familjerna här och åka hem till Sverige och leva, i deras ögon sett, ett lyxliv. Jag bor i en lägenhet, har en säng, har en dusch med rinnande vatten, toalett, mat varje dag som jag dessutom kan förvara i ett kylskåp eller en frys. De här sakerna tar vi för givet men det är i princip lyx för dem. Man önskar liksom att man kunde göra mer för dem.

När det närmade sig att vi skulle bege oss vidare mot flygplatsen så var det mycket bilder som togs, mycket kramar som gavs och många som önskade Felicia en säker hemresa. Precis innan vi skulle gå ville Annalous pappa prata med Felicia och själv säga hejdå till henne. Han sa till henne att hon verkligen är en äkta vän, att han skulle sakna henne och att han skulle be för henne varje dag. Annalous pappa har precis börjat lära sig lite engelska så hela den händelsen var extremt känslosam. Han försökte liksom sitt yttersta beskriva sin lycka och tacksamhet på ett, för honom, fortfarande ganska väldigt främmande språk. 

Jag kände hur några tårar sakta rann ner för mina kinder och jag kunde se på både Lejla och Felicia att det inte bara var jag som berördes av det han sa. Vi lämnade familjerna med tårar i ögonen och begav oss till flygplatsen för att vinka av Felicia. När vi skulle säga hejdå så var det ändå ett glatt avsked och trots att jag kommer sakna Felicia väldigt mycket så vet jag att vi ju snart ses igen hemma i Kalmar.
Lejla och jag återvände till gatufamiljerna efter att vi lämnat Felicia på flygplatsen för vi hade lovat dem att följa med och titta på det hemmet som speed vill att gatufamiljerna ska sova på. När vi kom tillbaka till familjerna så ville allihopa få bekräftat att Felicia verkligen hade åkt. De sa också att de redan saknade henne väldigt mycket och hade varit ledsna när hon gick.

Allan och Annalou var de som tog med oss till det här hemmet som för övrigt kallas Cebu city centre. Centret var inte så mycket mer än ett stort rum med några sängar och i ett av hörnen fanns det möjlighet att laga sin mat och i ett annat hörn, möjlighet att sköta sin tvätt. Jag kunde känna att det var extremt varmt i det här rummet och efter en stunds observerande så insåg jag att det inte var så konstigt. Rummet, eller huset var byggt av plåtväggar och hade plåttak. I det hörnet där man lagade sin mat så gjorde man det också över öppen eld vilket givetvis även alstrar mycket värme. Allan beskrev för mig på sin knaggliga engelska attt han inte gillar det här huset, speciellt inte med tanke på att sjukdomar sprids fort när man bor många människor på en liten yta.

I morgon ska jag jobba själv på Parian för första gången. Det kommer bli en ordentlig utmaning och jag är faktiskt lite nervös men jag håller tummarna för det kommer gå bra. Kram och godnatt!

Måndag är vår, på papperet, lediga dag. Sanningen är att man är aldrig riktigt ledig. Det här är ett 24 timmars jobb, 7 dagar i veckan.Jag har blivit oerhört uppmärksam och försöker hålla koll på gatufamiljerna och gatubarnen som rör sig olika områderna jag vistas vid.  Jag försöker titta hur barnen ser ut, vilken ålder de skulle kunna vara i, hur smutsiga de är, hur magra de är, hur mycket kläder de har på sig, hur många sår de har på kroppen och om jag kanske kan se någon som skulle kunna vara  förälder eller syskon till barnet. När man är "ledig" förbereder sig också inför veckan genom att exempelvis handlar till gatufamiljerna och lägga upp en planering med aktiviteter för barnhemmmet.
Så här kan det se ut när man går längs gaturna i vissa områden i cebu..

Idag var det Felicias näst sista dag här så när vi skulle handla till gatufamiljerna under förmiddagen tog vi också en hejdå-lunch med Lejla, trots att vi träffar henne i morgon.  I morgon finns ingen tid till det då vi ska besöka gatufamiljerna på morgonen och sen åka direkt därifrån flyget för att vinka av Felicia. 

Barnen på barnhemmet saknar redan Felicia och jag vet att jag också kommer göra det. Väldgt mycket faktiskt. Hon har varit stor hjälp och ett stort stöd under min första tid här. Hon har ju också haft Lejla som ”mentor” eller ”chef” eller vad jag ska kalla det så hon visste redan hur allt skulle gå till vilket underlättade jättemycket. Felicia och jag har kommit varandra väldigt nära eftersom vi till och med har delat rum här i volontärhuset. Jag kände ju inte henne överhuvudtaget när jag åkte ner hit och nu känns det som vi känt varandra i flera år. Tur att hon också bor i Kalmar iallafall så man kanske kan träffas och prata lite minnen härifrån eller liknande.

Kvällen spenderade vi på en mysig resturang för en hejdå-middag med alla volontärer i huset. Nu  är vi hemma igen och ska bara förbereda det sista inför i morgon. Vi ska nämnligen bjuda gatufamiljerna på chokladbollar, så de ska bakas strax och sen ska Felicia packa ner det sista i sin resväska medan jag packar maten som vi ska ta med oss till familjerna i morgon. Godnatt på er!

Idag har det varit en väldigt härlig dag på Parian. Efter morgonrutinerna var klara så gick vi ut och målade med gatukritor. I början skrev barnen mest sina namn samt målade hjärtan, stjärnor och gubbar. Efter ett tag såg jag dock att ett barn lade sig ner på marken. Jag funderade över varför men det tog inte lång tid innan jag fick svaret. Ett annat barn skulle rita av hans konturer. Det verkade kittlas lite för det skrattades och fnissades mycket medan han blev avmålad.
De andra barnen såg vad de två pojkarna gjorde och när jag stog och tittade på dem som bäst hörde jag ett barn säga ”Atte, atte” samtidigt som jag kände att någon drog mig i tröjan. När jag tittade på barnet som stod där så pekade han på mig och sen på marken för att visa han ville måla av mig. Fler barn ville hjälpa till på sitt eget lilla vis. När jag var färdig avmålad så sa de ”atte, atte, me, me” och pekade på marken. Jag skulle alltså måla av dem också. Den lilla asfaltsyta vi har utanför barnhemmet fylldes alltså snabbt på med konturer från både små och stora barn.

Det känns som att tiden här i Filippinerna går otroligt snabbt. Den här dagen har bara flugit iväg liksom hela min tid här hittills. På tisdag åker Felicia hem och om 14 dagar är det min tur. Just nu ser jag inte alls fram emot att åka hem. Jag trivs så bra här. Både med mitt arbete, med alla barnen, med Lejla, med Felicia, med de andra volontärerna jag bor med och med lokalbefolkningen generellt. Jag ska se till att ta tillvara på varje minut som är kvar här. Kram och godnatt.

När uppvisningen  var slut så kom fångarna och gick bredvid oss i korridoren, det kändes obekvämt och läskigt. Man fick även ställa sig bredvid dem och ta kort med dem om man ville. Jag intalade mig hela tiden när vi stod där i samma korridor att fångarna faktiskt måste ha skött sig i minst tre år för att ens få vara med så efter en stunds observerande ställde även jag mig bredvid dem,grabbade tag lite extra hårt om min väska och log mot kameran. Jag har inte den bilden på min dator just nu men lovar att publicera den här såsmåningom.

Den här dagen har varit en dag som har känts som en känslosam bergodalbana. Först en jobbig morgon som följdes upp av en helt okej dag på Parian och en riktigt rolig upplevelse nu i eftermiddag på Cebu fängelse. I morgon är det Parian igen, hoppas på en bättre morgon vad det var i dag. Kram och godnatt. 

Jag vill börja med att be om ursäkt för att updateringen inte har varit bra här på bloggen under senaste tiden. Internet har inte velat samarbeta alls och jag har haft så fullt upp med jobb att jag inte heller hunnit sätta mig och blogga från ett internetcafé. 

Den här lördag morgonen började tyvärr inte så bra som jag hade önskat. När Lejla och jag var på väg till Parian fick vi syn på ett av barnen från Parian stå ute på gatan igen. När vi gick fram till honom kände jag hur förvånad jag blev över att se just honom där. Igår när vi var på Parian så var just den här pojken med och lekte för första gången. Han skrattade och verkade äntligen kunna slappna av, vara barn och vara med och leka lite. Vi frågade honom om han inte skulle följa med och äta frukost i stället för att sitta här på gatan. Han vägrade. Samtidigt som han satt där, skakade på huvudet och sa ”no, no” så granskade jag honom lite grann. På mindre än ett dygn hade han gått från att ha rena kläder och inte vara smutsig alls till att se ut som ett riktigt smutsigt gatubarn igen.

Eftersom han inte kunde särskillt mycket engelska ringde vi Moloy som kom och försökte prata med honom. Moloy förklarade för pojken att han ju inte har något alls om han stannar kvar på gatan. Pojkens pappa är död och hans mamma har flyttat i från Cebu till huvudstaden i landet. Pojken fortsatte att vägra och eftersom vi inte kan tvinga honom till något  var vi tvugna att lämna kvar honom på gatan. Det var en fruktansvärd känsla som spred sig i kroppen när vi styrde stegen vidare mot Parian utan honom. Förhoppningsvis återvänder han igen när han själv inser att Parian är ett otroligt mycket bättre alternativ än livet på gatan.

Väl på Parian så var det fullt ståhej. Två stora skolklasser och deras lärare var på besök för att lämna lite gåvor, lite godis, leka lite med barnen och framföra en jul-dans.  Det är rättså bekant för barnen att  det kommer ”visitors” till barnhemmet. Lejla berättade för mig att det troligtvis lär vara mycket sådant nu fram till jul. Här är julen är något som man egentligen ska fira med sin familj därför blir människor blir lite extra generösa och skänker en extra tanke till dem som kanske inte har någon familj alls eller inte kan träffa dem under den här tiden.

De andra volontärerna frågade om jag ville följa med och se på en dansuppvisning lite senare idag när alla har jobbat klart.Jag frågade vad det var för uppvisning och de sa att den hålls på Cebu fängelse. Den här dansshowen är tydligen fångarnas sätt att få ihop lite pengar till fängelset. Det känns lite läskigt men också ganska spännande. Jag gjorde lite research på det och det verkar vara ganska stort här i Cebu . Jag lovar att uppdatera er om hur det var sen. Kram 

Idag flöt allt på jättebra på Parian. När morgonrutinerna var färdiga lekte vi lite utomhus med barnen och när de sprungit av sig ute så gick vi in och pusslade, målade och läste sagor. Barnen var fortfarande lite nere i från att Felicia sa hejdå till dem i ondags därför frågade de oss om hon verkligen hade åkte hem till Sverige och de sa att de redan saknade henne jättemycket. Eftersom internet fungerar sådär där jag bor så åkte jag till ett internetcafé efter jobbet, dels för att kunna uppdatera lite här på bloggen. När jag skulle ta mig hem från cafét var det rusningstrafik. I dag var det också första gången jag skulle ta mig någonstans själv i rusningstrafiken och det var helt galet. Det fanns ingen taxi ledig så långt ögat kunde nå och inte heller en plats i någon jeepney. Jag väntade i över en timme för att tillsist hitta en taxi så jag kunde ta mig hem i. I morgon är det jobb på Parian igen så nu är det sovdags. Godnatt allihopa.

Tidig morgon igen men idag har det varit en jättehärlig dag på barnhemmet! Knappt inga bråk och därmed inte så många som har gråtit. Morgonrutinerna tog lite längre tid än vanligt idag, dels för att tjejerna tog lite längre tid på sig att duscha och för att killarna hade hand om disken. Oftast brukar det gå lite saktare när killarna har hand om disken och vid ett tillfälle gick till och med några de äldre tjejerna och hade ett litet snack med dem och sa att de borde göra disken lite snabbare så att de kunde börja med tvätten sen.

Något som är värt att nänma här är att de äldre barnen har hand om nästan alla hushållssysslorna och just nu har vi inget barn som är över 15år på barnhemmet. Det är så stora kontraster mot i Sverige. Jag har svårt att se svenska barn som är i ålder typ 10-15 år att sitta och handtvätta hela sin familjs tvätt och se det som en självklarhet. De här barnen sköter disken och tvätten. De får följa med och handla,får hjälpa till att förbereda inför maten och så städar de barnhemmet. Ute på Parians baksida så finns det något som liknar och fungerar ungefär som en tvätt/disk balja. Det fungerar även som handfat/dusch och så borstar man tänderna och tvättar händerna här inför alla måltider. På bilden nedanför sitter några pojkar i "baljan" och rensar fisk inför dagens middag.

Ibland vet man inte hur bra eller dåligt de olika aktiviteterna man planerar kommer fungera men idag  hade vi massage och avslappning och det gillade barnen jättemycket! Massage passar ju jättebra in på kropps-temat. Vi satte oss i en ring och alla skulle massera den som satt framför dem och samtidigt som de blev masserade av personen som satt bakom dem. Nästan alla barn deltog och barnen var inte inte hårdhänta eller bråkade som jag nog egentligen hade förväntat mig. 

Efter massagen var den mobila skolan och hälsade på och hade en ”lektion” med barnen som handlade om återvinning. Medans barnen var sysselsatta med det passade vi på att göra fruktsallad till dagens "fruktstund". Eftersom frukt är bland de bästa barnen vet så blev det en del spring in och ut ur köket i försök att få hjälpa till, få mangokärnan och gnaga bort det resterande mangoköttet, få hälla i fruktsalladen i glasen osv. Att hälla i fruktsalladen i glasen är ju super-roligt för då kan man ju hälla massor i "sitt" glas och peka på den och säga "mine, mine".

Det har varit en riktig rivstart med arbetet här i Filippinerna och i morgon har jag min första lediga dag på typ 11 dagar. I kväll efter jobbet åkte därför jag och Felicia, den andra svenska volontären, till ett ställe som heter Moalboal för att kunna spendera morgondagen där. Efter en 2,5 timmes bussresa, en stunds sightseeing i ”byn” och kanske en halvtimmes  resa med en lokal ”tricycle” så har vi nu nått hotellet. Egentligen vet vi inte riktigt än vad vi ska göra här men vi har hört att det är ett väldigt lugnt och härligt ställe och det är nog inte så dumt att ladda om batterierna lite inför kommande jobb-vecka. Vi ska äta lite middag nu, kanske kolla oss omkring litegrann och sen sova för gå upp tidigt i morgon för att få ut så mycket som möjligt av dagen. Ha en trevlig kväll allihopa! 

Trots att jag var väl insmord och att vi höll oss i skuggan igår när vi var i poolen med gatubarnen så ser jag numera ut som ett stoppljus i ansiktet och på axlarna. Okej det är inte riktigt så illa, men jag är inte vit längre skulle man kunna säga. Här i Filippinerna är det finaste som finns att vara vit, de har speciella krämer för att bli vitare osv. Ungefär som vi har i Sverige för att bli bruna men här är allt lite extremare. Barnen på barnhemmet kommenterar ofta min hy. De tar tag i min arm, lyfter upp den och studerar den noga och säger ”gwapa” som betyder något i stil med vacker.

Går man längs vägen påväg till jobbet så är det många som hälsar och säger goodmorning beautiful till oss som är ”vita”. Det verkar vara omöjligt för dem att förstå att vi tycker att det är fint att vara bruna därför var det också väldigt svårt att förklara för barnen igårkväll varför min hud hade blivit röd. Jag försökte säga att jag hade blivit bränd av solen men när jag sa det tittade de mest på mig och trodde jag var galen. Det var också rättså svårt för dem att ta till sig att de inte längre bara kunde hoppa på min rygg utan att jag gav ifrån mig ett litet kvidande ljud. 

I dag har vi iallafall varit hos gatufamiljerna igen och lämnat lite mat och lekt och busat lite med barnen. Det har varit rättså intensivt att vara hos gatufamiljerna i tre dagar på raken men man blir alltid glad att se dem glada så det är ändå härligt. Idag dök det upp två nya gatubarn som var med och lekte. De var smutsiga från topp till tå, hade inga skor och bara en varsin t-shirt på sig. Om de kommer tillbaka nästa vecka så ska nog Lejla ge dem ett par flip-flop och varsitt par byxor.

Idag hade jag mitt första utvärderingsmöte med Lejla för att kolla av lite hur arbetet gått och hur jag har tyckt att det har varit hittills osv. Eftersom allt känns väldigt bra så var det ett väldigt härligt möte. I kväll tror jag förresten att jag och de andra volontärerna i huset gå och se en bio tillsammans. Det har ju precis kommit ut en ny Twilightfilm och eftersom jag är ett rättså stort Twilight-fan så ser jag fram emot det jättemycket! Spännande att gå på bio i ett annat land också.  Ha en trevlig kväll! 

I morse var vi hos gatufamiljerna med lite mat igen. Lekte med barnen och pratade lite med de vuxna. Det kan ibland vara väldigt svårt att göra sig förstådd eftersom alla inte kan engelska. Som tur är bor det en man i en av gatufamiljerna som kan väldigt väldigt bra engelska så när han är ”hemma” så kan han översätta åt oss. Det är toppen. Det är dock väldigt kämpigt att se hur familjerna på gatan hankar sig fram för att få livet att gå i hop. 

Vissa familjer bor på ett och samma ställe hela tiden och andra flyttar runt hela tiden. De som flyttar runt sover ofta på ett ställe och rör sig i ett annat område på dagarna och kvällarna. En av familjerna vi besöker har tydligen bott på samma ställe i flera år nu. De har ett stort träd som skydd för solen och samma träd används även som en ”hylla” för de saker de har hittat, kunnat köpa eller samlat på sig. Det är en intressant men givetvis jobbig syn.

Barnen i familjerna är superhärliga. För dem kan allting bli en lek och jag gissar att det är så om man inte har så mycket leksaker. Eftersom man inte kan hjälpa hur många som helst så har Lejla letat upp några familjer som hon ville hjälpa lite extra mycket och nu hjälper varje vecka. Hon har visioner att hjälpa fler familjer men hennes projekt är precis i uppstartnings-stadiet nu så det är hittills tre familjer hon hjälper, varav en av dem är precis "ny".  

 

Alla får mat två dagar i veckan men eftersom den ena familjen är så "ny" så det är främst de tre av barnen i de "gamla familjerna" vi besöker och leker med och tar med oss om vi ska göra någon utflykt. Man behöver få ett otroligt förtroende från en gatufamiljs föräldrar innan man får ta med deras barn från deras gatuplats för att föra en utflykt exempelvis. De är väldigt misstänksamma att man ska ta deras barn ifrån dem och sätta dem på ett barnhem eller att de kanske ska försvinna till Sverige eller vad det nu kan vara. Barnen vi jobbar mest med heter heter Ricky, Martin och Annalou. Ricky och Martin är bröder.På bilden nedanför ser ni Felicia med Annalou i famnen och Lejla med Ricky i famnen

I morgon fyller Ricky tre år och då ska vi ha ett kalas för honom. Det är hans första födelsedag han firar så det ska bli jätte roligt. Vi har köpt "kalas saker"och sen ska vi göra en utflykt med barnen så i morgon blir det nog många kalas-bilder här på bloggen.

Under de få dagar jag hittills har hunnit jobba på Parian så har det redan tillkommit tre nya barn, idag kom det ytterligare två nya pojkar. Parian är nämligen ett drop-in center, det betyder att det är det ”första steget” gällande barnhem. Hit kommer barn direkt från gatan. Antingen kan de dyka upp självmant eller kan de bli ”inlämnade” här av folk som hittar dem på gatan. Ibland kan också någon släkting eller vän till barnets föräldrar komma och vilja lämna in barnet här av lite olika anledningar

Parian är ett NGO vilket betyder att det inte är en statlig organisation utan att det är människor i Cebu som bidragit till att bygga upp hemmet. Mannen som driver barnhemmet nu och som har gjort det i runt fem år heter Moloy. Han är en äkta eldsjäl och i hans värd kommer alltid barnen i första hand. Sitter han i möte med oss volontärer eller liknande och det är något barn som vill någonting så får mötet helt enkelt vänta en stund. Filippinerna är ett land som är väldigt styrt av papper så Moloy gör extremt mycket pappersarbete för att identifiera barn utan identitet och försöker få reda på alla barns bakgrund. Han gör detta för att kunna kontakta ett mer permanent barnhem som passar för just det barnet. Det är även han som planerar upp själva förflyttningen på barnet. Jag pratade med Lejla lite om det här och hon sa att trots att barnen kanske inte stannar på Parian så länge, vissa bara i några dagar, så kommer Moloy barnen så nära och bryr sig så mycket om dem att det inte finns inte ett enda barn som bott på Parian som han inte kan namnet och historian på även om det bodde här under de första åren han drev stället. Moloy gör också besök på hemmen som barnen förflyttas till för att se till så att de har det bra och att det passar dem att bo där osv.

På Parian är dörrarna alltid öppna så barnen är inte tvingade att vara här, därför händer det ibland att barn rymmer. De som rymmer är dock oftast gatubarn som sniffat lim innan de kom till Parian och när ruset går ur kroppen så blir deras beroende för starkt för att de ska kunna stanna så då flyr de för att hitta nytt lim. Om vi ser att någon ”rymmer” kan vi fösöka förhindra dem ibland för att iallafall försöka prata med dem och se om vi kan hjälpa dem på något vis men ibland ”rymmer” de när ingen är i närheten. I dag har jag varit här i en veckas tid och under den tiden har det kommit fem nya barn, nu är det är alltså närmare trettio barn på Parian. Jag tycker att den siffran och snabba ökningen talar tydligt för att barnen på Parian trivs.

Eftersom barnhemmet är uppbyggt på ett drop-in sätt så kan antalet barn öka och minska väldigt snabbt från dag till dag genom antingen nya barn eller många förflyttningar. Beroende på hur mycket papper som finns på barnen sedan tidigare och om Moloy hittar ett barnhem som passar barnen så stannar de på Parian lite olika lång tid. Helst ska de inte stanna här längre än sex månader. De flesta barnen stannar på Parian i typ en eller några få månader. I veckan som kommer nu så har vi tre inplanerade förflyttningar. Jag ska eventuellt få följa med på någon förflyttning under min tid här och det känns super intressant. Nu ska vi förbereda och packa inför besöket hos gatufamiljerna i morgon. Godnatt allihopa!

Den här veckan är det kropps-tema på Parian. Därför har vi barnen fått rita av sina händer och fötter idag. Efter de gjort det så färglade de dem och klippte ut dem och så har vi satt upp dem på väggen. Många tycker att det är väldigt kul att måla och några av de stimmigaste och bråkigaste barnen blir väldigt lugna och avslappnade när de får göra det. Ungefär såhär såg det ut när vi ritade, målade och klippte.

 

Jag håller på och filar på ett inlägg om hur Parian drivs nu också så jag hoppas jag hinner få upp det i kväll. Förresten fick jag ett mejl nyss med ett jätte roligt besked, ytterligare en organisation har bestämt sig för att vara med och bidra till mitt projektarbete. Tack så jättemycket för det, det gör mig toppen-glad! 

 

I morse spöregnade det så när vi kom till Parian så låg barnen forfarande i sängarna och sov eller bara vilade lite. På Parian finns det en dagsrutin som man följer varje dag, just för att barnen ska lära sig vardagsaker som duscha och borsta tänderna etc. Så här kan en typisk dag på parian se ut;

Barnen vaknar, går upp och duschar, äter frukost, har sångstund, borstar tänderna, har en aktivitet/leker med varandra, tvättar händerna, äter lunch, har vilostund, har  ”snack-time” (de brukar få en bit bröd), har en aktivitet, tvättar händerna, äter middag, borstar tänderna, tittar på en film för att varva ner och sen sover.

Idag lekte vi en sifferlek med barnen. Vi försöker planera så att lekarna ska ha något syfte. Att de liksom ska lära sig något, samtidigt som de har roligt. Det kan vara att lära sig räkna, skriva, sammarbeta osv. Jag hann inte ta något kort på leken för alla volontärer behövde hjälpa  till för att leken skulle flyta på. Barnen verkade tycka det var roligt och nu kan nog några fler av barnen siffrorna upp till tio på engelska vilket var poängen. 

Just nu sitter jag på ett café som har gratis internet eftersom mitt internet där jag bor inte fungerar så bra.  Så fort jag publicerat det här inlägget ska jag dock hem och sova för vi har blivit inringda för att jobba i morgon också så då behövs bra sömn. I morgon ska också jag försöka knåpa i hop ett inlägg om hur Parian fungerar med mottagandet och förflyttandet av barn för det är en rättså viktig bit i just Parians fall.  Sov gott allihopa.

I natt var det otroligt svårt att sova. Hundarna i området skällde mer än vanligt så det blev inte så många timmars sömn. Hur eller hur.. i dag hade vi lite ”frukt-tema” på Parian för att barnen brukar få frukt på helgerna. Vi lekete bland annat en lek som heter fruktsallad där nästan alla barn deltog. De verkade tycka att den var så så rolig. När de är med och leker med ett stort leende på läpparna och man hör deras kluckande skratt blir man rättså varm inombords och då man känner att alla tidiga mornar och allting annat som kan kännas jobbigt då och då är värt varenda minut. 

Här i Filippinerna har nästan inga fattiga råd att äta frukt. Bland annat berättade Lejla för mig att för två veckor sen hade de köpt äpplen till barnen. En tjej på sju år berättade att det var första gången någonsin i hennes liv som hon smakade det. De barn som faktiskt har smakat frukt tidigare har oftast hittat den på marken eller liknande.  Eftersom frukt är så eftertraktat så kommer alla barnen direkt till rummet vi äter i när det är ”fruktstund”. De bildar snabbt en kö och när de fått sin frukt så äter de också upp den ganska snabbt. Hittar de sedan någon som lämnat några rester efter sig kan de äta upp dem, har det varit fruktsallad och det är lite fruktjuice kvar i en tallrik så dricker de upp den också. De gillar frukt minst lika mycket som godis, nästan mer än de gillar godis faktiskt. 

I morgon åker Ellen, en av de svenska volontärtjejerna, hem till Sverige igen så i kväll ska vi gå ut och äta på någon resturang. I morgon börjar vi jobba vid sju igen. Trots att jag har börjat vänja mig lite vid värmen nu så ska jag erkänna att jag känner mig rättså sliten. Ha en trevlig kväll, eller ja en trevlig dag.. med tanke på tidsskillnaden. 

Första riktiga arbetsdagen är gjord och även att jag är rättså van vid mycket ljud och att det är full rörelse omkring mig så sitter jag här nu med ordentlig huvudvärk och är väldigt trött.  Idag bor det 25 barn på Parian. 25 barn som alla vill synas och höras. Många av dem bråkar, busar och retas gärna och trots att vi är flera volontärer så räcker man aldrig riktigt till för att förhindra slagsmålen. Det är inte som bråk mellan barn i Sverige,det är mycket hårdare. Man kan inte heller säga till på samma sätt som man hade kunnat till svenska barn. Främst eftersom många barn bara pratar Visaya och inte alls förstår vad jag säger. Med de barnen som inte kan engelska får man kommunicera med vissa fraser och kroppsspråk. 

En del av de här barnen har levt på gatan därför är det mer naturligt för dem att slåss i vissa situationer än att inte göra det. Exempelvis idag när vi pusslade så tog en pojke pussellådan för en annan pojke, då slog han direkt till honom med knytnäven i ansiktet. I just den situationen så var det en volontär nära pojkarna så längre än så hann det aldrig gå. Men visst, på gatan är det den starkaste som överlever och att slåss är det enda sättet att uttrycka sin ilska på de vetat om innan de kom till Parian. 

Man brukar försöka göra någon aktivitet per dag med barnen. Idag gjorde vi väldigt enkla halsband. Alla barn fick en snäcka och en bit tråd som det blev så fina halsband av. Många av barnen försökte luras för att få en till snäcka. Det beteendet förekommer ganska ofta bland barnen. De försöker luras för att få mer av någonting eller för att få göra något flera gånger som tillexempel att få borsta tänderna en gång till, duscha en gång till eller få mellanmål flera gånger. Jag tycker att det beteendet också berättar en del om hur de haft det tidigare i sitt liv. 

Nu är det sovdags för i morgon börjar jag jobba vid sju. Godnatt 

 

I går under mötet med Moloy bestämde vi att jag kommer jobba på Parian främst Onsdagar, Fredagar, Lördagar och Söndagar. Ibland mer om de andra volontärerna inte kan. Jag, Lejla och två andra volontärer som också kommer från Kalmar jobbar de dagarna och under de andra dagarna jobbar några volontärer som kommer från Danmark på Parian. Lejla, svenskan som bor här i Filippinerna, har startat ett eget projekt som heter Step by step så de dagar då hon inte jobbar på barnhemmet jobbar hon med att hjälpa barn och familjer som bor på gatan här i Cebu.  Lejla har frågat mig och de andra svenska tjejerna om vi vill vara med och hjälpa gatufamiljerna under våra ”lediga dagar” och det har vi allihopa tackat ja till så idag var första dagen jag var med och träffade de familjerna som Lejla hjälper.
Här i Cebu är gatufamiljer och gatubarn inget ovanligt och jag har redan hunnit se en del av dem trots att jag bara varit här i tre dagar. Jag var ändå, återigen, väldigt nervös inför mötet med de här nya människorna. Jag kände likadant igår när jag träffade barnen på barnhemmet för första gången. Trots att jag är här för att hjälpa dem så är jag rädd att jag ska göra något, eller missa att göra något som gör att jag uppfattas som respektlös eller liknande. I Lejlas projekt Step by step har hon haft olika insamlingar och en välgörenhetsgala och för pengarna hon får in så köper hon mat och hygien artiklar till gatufamiljerna.  Igår hjälpte vi henne inhandla detta samt förbereda små matpåsar till de olika familjerna.Alla barn i de familjerna får också en liten godispåse vilket är väldigt uppskattat.

Själva besöket hos familjerna var väldigt härligt eftersom de är alla väldigt tacksamma och glada för det lilla de har att glädjas åt. De delade gärna med sig av till oss av sittplatser och även eventuella paraplyn eller karameller de har även att de knappt inte har så det räcker till sig själva. De har ju i princip bara en kartongbit eller en träskiva som används som ”golv” och ”säng” de flesta har också någon liten gryta och något klädombyte till sina barn.Vi gav dem alltså mat och lite hygienartiklar. Vi lekte lite med barnen och så hjälpte till att tvätta dem också. Idag användes det regnvatten och tvål som vi hade med oss för att göra det. Lejla har också börjat ta hem och tvätta deras kläder så nu får de ett rent klädombyte efter de tvättat sig. 

Även att de här människorna är väldigt härliga och trevliga och ser väldigt glada ut så vet jag när jag åker hem till mitt rum och sover i en säng i natt så stannar de kvar ute och sover ute. I värsta fall blir de också väckta mitt i nätterna och blir ivägkörda från stället de tänkt sova på. De är de tankarna gör att det här känns väldigt, väldigt jobbigt. Jag har hittills inte gråtit något men jag har definitivt kännt att jag tycker så synd om dem att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Det enda som gör att det känns en gnutta bättre är att vi vet att de iallafall får lite mat så de inte behöver gå hungriga varje dag och de får hjälp om de har något sår eller behöver någon medicin eller liknande. Barnen får också en liten paus och får vara barn för ett tag innan de ska bege sig ut för att tigga igen. Hela samhället och allting här är så annorlunda mot hur det är i Sverige. Det är skrämmande att det kan vara så stora skillnader. 

Nu har jag landat på Hongkongs flygplats efter en 11 timmars resa hit ifrån London. Jag hamnade bredvid en jätte härlig tjej från Korea på vägen hit så det kändes inte så läskigt att flyga själv faktiskt! Nu väntar jag på att få gå på flyget som tar mig till Filippinerna! Spännande!