"Atte, colour me!"
Idag har det varit en väldigt härlig dag på Parian. Efter morgonrutinerna var klara så gick vi ut och målade med gatukritor. I början skrev barnen mest sina namn samt målade hjärtan, stjärnor och gubbar. Efter ett tag såg jag dock att ett barn lade sig ner på marken. Jag funderade över varför men det tog inte lång tid innan jag fick svaret. Ett annat barn skulle rita av hans konturer. Det verkade kittlas lite för det skrattades och fnissades mycket medan han blev avmålad.
De andra barnen såg vad de två pojkarna gjorde och när jag stog och tittade på dem som bäst hörde jag ett barn säga ”Atte, atte” samtidigt som jag kände att någon drog mig i tröjan. När jag tittade på barnet som stod där så pekade han på mig och sen på marken för att visa han ville måla av mig. Fler barn ville hjälpa till på sitt eget lilla vis. När jag var färdig avmålad så sa de ”atte, atte, me, me” och pekade på marken. Jag skulle alltså måla av dem också. Den lilla asfaltsyta vi har utanför barnhemmet fylldes alltså snabbt på med konturer från både små och stora barn.
Det känns som att tiden här i Filippinerna går otroligt snabbt. Den här dagen har bara flugit iväg liksom hela min tid här hittills. På tisdag åker Felicia hem och om 14 dagar är det min tur. Just nu ser jag inte alls fram emot att åka hem. Jag trivs så bra här. Både med mitt arbete, med alla barnen, med Lejla, med Felicia, med de andra volontärerna jag bor med och med lokalbefolkningen generellt. Jag ska se till att ta tillvara på varje minut som är kvar här. Kram och godnatt.
