projektfilippinernaresan.blogg.se

Idag har varit en dag i glömskans tecken. Jag hade glömt handla några saker till gatufamiljerna inför veckan så jag började min dag med att införskaffa de sakerna. Jag åkte sedan direkt från affären till Parian. Jag tyckte att jag hade ganska gott om tid på mig men precis när jag kom fram insåg jag att jag hade glömt min nyckel. Jag slängde mig då in i en taxi och åkte hem för att hämta den och åkte sen direkt tillbaka till jobbet igen. Lite stressigt men jag hann iallafall tillslut..

Idag var ju som sagt min första dag själv på Parian och när jag kom innanför dörrarna möttes jag av en hel hop av barn som kom emot mig och berättade att vi hade fått tre nya barn. Jag tittade mig omkring efter dem och såg direkt att ett nytt barn låg och sov på en madrass som lagts ut åt henne mitt på golvet. Det var extremt hög ljudnivå på barnen men den lilla tjejen som låg på golvet bara fortsatte sova, helt oberörd. De andra nya barnen var större pojkar varav en av dem var den lilla tjejens storebror.

När barnen lugnat sig något så tittade jag lite till på den lilla tjejen. Hon var så väldigt liten, jag gissar omkring tre år. Hennes hår var långt, det gick nedanför axlarna. Håret var också väldigt stort som att det hade väldigt mycket volym. Förutom att det troligtvis var väldigt skitigt så betyder volymen väldigt ofta att det är fullt av löss också för en människa som bor på gatan. Jag kunde inte sluta titta på henne och lade märke till att hon hade en för stor klänning på sig. Klänningen såg ut att va varit vit från början men hade nu fått mer brun/grå färgton. Förutom att hela flickan var extremt smutsig kunde jag också se att där hennes klänning inte skylde hennes kropp hade hon stora sår. Stora skrapsår på båda överarmarna och variga, lite mindre sår på benen.  Av de gatubarn jag har sett hitills så är hon nog faktiskt det barn som sett mest härjat ut. Hon är även det gatubarn som jag sett som har har gjort att det har skärt mest i hjärtat på mig hitills. Så liten men troligtvis redan varit med om så mycket som vissa människor aldrig är i närheten av att uppleva. 

Den här veckan har vi haft lite sång och dans tema så idag lekte jag en dans-lek med barnen.  Eftersom jag var själv hade jag dock tyvärr svårt att hinna med att ta några bilder. Leken däremot gick jättebra och barnen skrattade stundtals  så mycket att de flera gånger fick stanna upp och hämta andan innan de kunde fortsätta. Jag behöver kanske inte nämna att ljudnivån blev väldigt hög med både dansmusik och 20 skrattande barn i lokalen? Lilla tjejen sov dock vidare helt oberörd. Jag kunde inte stoppa mina tankar i från att vandra iväg och undra hur utmattad man måste man vara om man kan fortsätta sova i timtals med den här extremt höga ljudnivån som spred sig innanför Parians väggar.  I och för sig så är gatubarn och gatufamiljer vana vid hög ljudnivå när de ska sova på grund av att det är många människor och många tutande bilar som alltid befinner sig gatorna i Cebu.

Precis när jag skulle gå hem vaknade lilltjejen och Moloy pratade lite med henne och sen tog han fram saxen och rakapparaten och så klippte han håret på alla de nya barnen. Varje vecka luskammar man barnen för att försöka minska spridningen av lössen men de försvinner aldrig riktigt helt när det ständigt kommer in nya barn från gatan.

I morgon  ska vi börja med något vi kallar för trottoardagis med gatubarnen. Det ser jag verkligen fram emot. Skola är faktiskt i princip det enda sättet som man kan få bort barnen från gatan på. Kan man inte engelska så är det nänmligen väldigt svårt att få ett jobb här i Filippinerna. Har man inget jobb kan man ju inte heller få ihop tillräckligt med pengar för att kunna hyra eller köpa ett rum eller ett hus. Till och med de som jobbar med att städa gatorna i stan kan skaplig engelska. Sov gott, kram och godnatt