projektfilippinernaresan.blogg.se

I går under mötet med Moloy bestämde vi att jag kommer jobba på Parian främst Onsdagar, Fredagar, Lördagar och Söndagar. Ibland mer om de andra volontärerna inte kan. Jag, Lejla och två andra volontärer som också kommer från Kalmar jobbar de dagarna och under de andra dagarna jobbar några volontärer som kommer från Danmark på Parian. Lejla, svenskan som bor här i Filippinerna, har startat ett eget projekt som heter Step by step så de dagar då hon inte jobbar på barnhemmet jobbar hon med att hjälpa barn och familjer som bor på gatan här i Cebu.  Lejla har frågat mig och de andra svenska tjejerna om vi vill vara med och hjälpa gatufamiljerna under våra ”lediga dagar” och det har vi allihopa tackat ja till så idag var första dagen jag var med och träffade de familjerna som Lejla hjälper.
Här i Cebu är gatufamiljer och gatubarn inget ovanligt och jag har redan hunnit se en del av dem trots att jag bara varit här i tre dagar. Jag var ändå, återigen, väldigt nervös inför mötet med de här nya människorna. Jag kände likadant igår när jag träffade barnen på barnhemmet för första gången. Trots att jag är här för att hjälpa dem så är jag rädd att jag ska göra något, eller missa att göra något som gör att jag uppfattas som respektlös eller liknande. I Lejlas projekt Step by step har hon haft olika insamlingar och en välgörenhetsgala och för pengarna hon får in så köper hon mat och hygien artiklar till gatufamiljerna.  Igår hjälpte vi henne inhandla detta samt förbereda små matpåsar till de olika familjerna.Alla barn i de familjerna får också en liten godispåse vilket är väldigt uppskattat.

Själva besöket hos familjerna var väldigt härligt eftersom de är alla väldigt tacksamma och glada för det lilla de har att glädjas åt. De delade gärna med sig av till oss av sittplatser och även eventuella paraplyn eller karameller de har även att de knappt inte har så det räcker till sig själva. De har ju i princip bara en kartongbit eller en träskiva som används som ”golv” och ”säng” de flesta har också någon liten gryta och något klädombyte till sina barn.Vi gav dem alltså mat och lite hygienartiklar. Vi lekte lite med barnen och så hjälpte till att tvätta dem också. Idag användes det regnvatten och tvål som vi hade med oss för att göra det. Lejla har också börjat ta hem och tvätta deras kläder så nu får de ett rent klädombyte efter de tvättat sig. 

Även att de här människorna är väldigt härliga och trevliga och ser väldigt glada ut så vet jag när jag åker hem till mitt rum och sover i en säng i natt så stannar de kvar ute och sover ute. I värsta fall blir de också väckta mitt i nätterna och blir ivägkörda från stället de tänkt sova på. De är de tankarna gör att det här känns väldigt, väldigt jobbigt. Jag har hittills inte gråtit något men jag har definitivt kännt att jag tycker så synd om dem att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Det enda som gör att det känns en gnutta bättre är att vi vet att de iallafall får lite mat så de inte behöver gå hungriga varje dag och de får hjälp om de har något sår eller behöver någon medicin eller liknande. Barnen får också en liten paus och får vara barn för ett tag innan de ska bege sig ut för att tigga igen. Hela samhället och allting här är så annorlunda mot hur det är i Sverige. Det är skrämmande att det kan vara så stora skillnader.