projektfilippinernaresan.blogg.se

Första riktiga arbetsdagen är gjord och även att jag är rättså van vid mycket ljud och att det är full rörelse omkring mig så sitter jag här nu med ordentlig huvudvärk och är väldigt trött.  Idag bor det 25 barn på Parian. 25 barn som alla vill synas och höras. Många av dem bråkar, busar och retas gärna och trots att vi är flera volontärer så räcker man aldrig riktigt till för att förhindra slagsmålen. Det är inte som bråk mellan barn i Sverige,det är mycket hårdare. Man kan inte heller säga till på samma sätt som man hade kunnat till svenska barn. Främst eftersom många barn bara pratar Visaya och inte alls förstår vad jag säger. Med de barnen som inte kan engelska får man kommunicera med vissa fraser och kroppsspråk. 

En del av de här barnen har levt på gatan därför är det mer naturligt för dem att slåss i vissa situationer än att inte göra det. Exempelvis idag när vi pusslade så tog en pojke pussellådan för en annan pojke, då slog han direkt till honom med knytnäven i ansiktet. I just den situationen så var det en volontär nära pojkarna så längre än så hann det aldrig gå. Men visst, på gatan är det den starkaste som överlever och att slåss är det enda sättet att uttrycka sin ilska på de vetat om innan de kom till Parian. 

Man brukar försöka göra någon aktivitet per dag med barnen. Idag gjorde vi väldigt enkla halsband. Alla barn fick en snäcka och en bit tråd som det blev så fina halsband av. Många av barnen försökte luras för att få en till snäcka. Det beteendet förekommer ganska ofta bland barnen. De försöker luras för att få mer av någonting eller för att få göra något flera gånger som tillexempel att få borsta tänderna en gång till, duscha en gång till eller få mellanmål flera gånger. Jag tycker att det beteendet också berättar en del om hur de haft det tidigare i sitt liv. 

Nu är det sovdags för i morgon börjar jag jobba vid sju. Godnatt