projektfilippinernaresan.blogg.se

Idag bjöd vi gatufamiljerna på chokladbollar eftersom att det var Felicias sista dag med dem.  Det var också hennes sista dag här i Cebu i dag. Chokladbollarna var väldigt uppskattade av både barnen och de vuxna. Eftersom vi hade bakat väldigt många chokladbollar så kunde de ta fler än en vilket verkade vara pricken över iet. Vi hade också med oss några bananer och eftersom frukt ses som godis här var även det väldigt uppskattat. Barnen åt och kom flera gånger fram till oss och sa "yummie atte, yummie" vilker betyder att de vill berätta för oss att de tycker något smakar gott. 

Jag kan verkligen förstå att det var en väldigt känslosam stund för Felicia under de timmar vi befann oss hos familjerna idag. Jag kan själv känna hur min hemresa närmar sig med stormsteg och jag vill inte bara lämna de här familjerna här och åka hem till Sverige och leva, i deras ögon sett, ett lyxliv. Jag bor i en lägenhet, har en säng, har en dusch med rinnande vatten, toalett, mat varje dag som jag dessutom kan förvara i ett kylskåp eller en frys. De här sakerna tar vi för givet men det är i princip lyx för dem. Man önskar liksom att man kunde göra mer för dem.

När det närmade sig att vi skulle bege oss vidare mot flygplatsen så var det mycket bilder som togs, mycket kramar som gavs och många som önskade Felicia en säker hemresa. Precis innan vi skulle gå ville Annalous pappa prata med Felicia och själv säga hejdå till henne. Han sa till henne att hon verkligen är en äkta vän, att han skulle sakna henne och att han skulle be för henne varje dag. Annalous pappa har precis börjat lära sig lite engelska så hela den händelsen var extremt känslosam. Han försökte liksom sitt yttersta beskriva sin lycka och tacksamhet på ett, för honom, fortfarande ganska väldigt främmande språk. 

Jag kände hur några tårar sakta rann ner för mina kinder och jag kunde se på både Lejla och Felicia att det inte bara var jag som berördes av det han sa. Vi lämnade familjerna med tårar i ögonen och begav oss till flygplatsen för att vinka av Felicia. När vi skulle säga hejdå så var det ändå ett glatt avsked och trots att jag kommer sakna Felicia väldigt mycket så vet jag att vi ju snart ses igen hemma i Kalmar.
Lejla och jag återvände till gatufamiljerna efter att vi lämnat Felicia på flygplatsen för vi hade lovat dem att följa med och titta på det hemmet som speed vill att gatufamiljerna ska sova på. När vi kom tillbaka till familjerna så ville allihopa få bekräftat att Felicia verkligen hade åkt. De sa också att de redan saknade henne väldigt mycket och hade varit ledsna när hon gick.

Allan och Annalou var de som tog med oss till det här hemmet som för övrigt kallas Cebu city centre. Centret var inte så mycket mer än ett stort rum med några sängar och i ett av hörnen fanns det möjlighet att laga sin mat och i ett annat hörn, möjlighet att sköta sin tvätt. Jag kunde känna att det var extremt varmt i det här rummet och efter en stunds observerande så insåg jag att det inte var så konstigt. Rummet, eller huset var byggt av plåtväggar och hade plåttak. I det hörnet där man lagade sin mat så gjorde man det också över öppen eld vilket givetvis även alstrar mycket värme. Allan beskrev för mig på sin knaggliga engelska attt han inte gillar det här huset, speciellt inte med tanke på att sjukdomar sprids fort när man bor många människor på en liten yta.

I morgon ska jag jobba själv på Parian för första gången. Det kommer bli en ordentlig utmaning och jag är faktiskt lite nervös men jag håller tummarna för det kommer gå bra. Kram och godnatt!