Känslan av att vara otillräcklig..
Jag vill börja med att be om ursäkt för att updateringen inte har varit bra här på bloggen under senaste tiden. Internet har inte velat samarbeta alls och jag har haft så fullt upp med jobb att jag inte heller hunnit sätta mig och blogga från ett internetcafé.
Den här lördag morgonen började tyvärr inte så bra som jag hade önskat. När Lejla och jag var på väg till Parian fick vi syn på ett av barnen från Parian stå ute på gatan igen. När vi gick fram till honom kände jag hur förvånad jag blev över att se just honom där. Igår när vi var på Parian så var just den här pojken med och lekte för första gången. Han skrattade och verkade äntligen kunna slappna av, vara barn och vara med och leka lite. Vi frågade honom om han inte skulle följa med och äta frukost i stället för att sitta här på gatan. Han vägrade. Samtidigt som han satt där, skakade på huvudet och sa ”no, no” så granskade jag honom lite grann. På mindre än ett dygn hade han gått från att ha rena kläder och inte vara smutsig alls till att se ut som ett riktigt smutsigt gatubarn igen.
Eftersom han inte kunde särskillt mycket engelska ringde vi Moloy som kom och försökte prata med honom. Moloy förklarade för pojken att han ju inte har något alls om han stannar kvar på gatan. Pojkens pappa är död och hans mamma har flyttat i från Cebu till huvudstaden i landet. Pojken fortsatte att vägra och eftersom vi inte kan tvinga honom till något var vi tvugna att lämna kvar honom på gatan. Det var en fruktansvärd känsla som spred sig i kroppen när vi styrde stegen vidare mot Parian utan honom. Förhoppningsvis återvänder han igen när han själv inser att Parian är ett otroligt mycket bättre alternativ än livet på gatan.
Väl på Parian så var det fullt ståhej. Två stora skolklasser och deras lärare var på besök för att lämna lite gåvor, lite godis, leka lite med barnen och framföra en jul-dans. Det är rättså bekant för barnen att det kommer ”visitors” till barnhemmet. Lejla berättade för mig att det troligtvis lär vara mycket sådant nu fram till jul. Här är julen är något som man egentligen ska fira med sin familj därför blir människor blir lite extra generösa och skänker en extra tanke till dem som kanske inte har någon familj alls eller inte kan träffa dem under den här tiden.
De andra volontärerna frågade om jag ville följa med och se på en dansuppvisning lite senare idag när alla har jobbat klart.Jag frågade vad det var för uppvisning och de sa att den hålls på Cebu fängelse. Den här dansshowen är tydligen fångarnas sätt att få ihop lite pengar till fängelset. Det känns lite läskigt men också ganska spännande. Jag gjorde lite research på det och det verkar vara ganska stort här i Cebu . Jag lovar att uppdatera er om hur det var sen. Kram
