Igår redovisade jag mitt projektarbete framför en rätt stor del av skolans elever och det gick faktiskt jättebra! Såklart var det lite pirrigt innan, men under själva presentationen gick det toppen vilket var skönt! Nu framöver ska jag jag fortsätta föreläsa och såsmåningom samla in pengabössorna,sätta in de pengarna på banken för att snart sätta över pengarna till Step by step. Jag överslagsräknade lite och jag tror att jag fått i hop närmare 10 000kr. Det känns jättebra att få bidra med så mycket pengar, det är ju faktiskt nästan 70 000 peso.
Just nu håller jag på att förbereda mig inför morgondagen, då ska nämnligen alla på skolan redovisa sina projektarbeten muntligt för varandra. Vi ska vara på Saga biografen i Kalmar och det känns självklart lite pirrigt. Visst jag har hållt föreläsningar förut men inte för så många människor som det kommer bli. Angående föreläsningen jag skulle hållt i Mörlunda den 12 maj så är den tyvärr framflyttad eftersom det hade blivit något fel med bokningen av församlingshemmet efter gudstjänsten så jag får återkomma när ett nytt datum är bokat. Jag slänger in lite olika bilder från min resa här under också..
För ett par veckor sen var jag och föreläste under en gudstjänst i Mörlundas Pingstkyrka och igår var jag och föreläste för Lions Mörlunda-Målilla. Det är väldigt kul att få komma ut och berätta om vad jag har varit med om. Föreläsningen i går var en väldigt härlig föreläsning och jag fick mycket positiv respons efteråt vilket är jättekul! Nu framöver har jag ytterligare några föreläsningar inbokade. Bland annaten föreläsning i Mörlundas församlingshem den 12 maj under kyrkkaffet. Dit är man välkommen om man vill komma och lyssna när jag berättar om min resa! Jag kommer komma ut med mer information om det efter att jag haft ett möte med prästen. Nu börjar ordet sprida sig ytterligare och allt fler vill vara med och bidra till mitt projektarbete. Jättekul tycker jag! Bössorna jag har satt i hop står just nu utplacerade på Ica Mörlunda, Ica Tärnan Målilla, Pingstkyrkan i Mörlunda samt på Dackekliniken/Randi Ödegården i Virserum. Vill man så får man jättegärna lägga en slant där. Vill man i stället sätta in pengar på ett konto som jag har öppnat upp för det här projektet går det bra att kontakta mig så kan vi lösa det.
Loppisen idag var jättelyckad. Tack till alla som kom och fyndade vid vårt bord! Sammanlagt sålde vi för nästan 1000 svenska kronor vilket är ca 7000 peso. För 7000 peso kan man köpa mat till gatufamiljerna för närmare två månaders tid. Det känns verkligen toppen att kunna hjälpa till här hemifrån på detta viset! Det var också jättehärligt att träffa Felicia och Ellen igen och prata lite minnen från vår volontär-tid och om vad som händer nu framöver. Vi ska nog stå på loppis snart igen så ni som inte hade möjlighet att komma idag har en ny chans att komma och fynda nästa gång. Mycket barnkläder, skor, leksaker och prydnadsaker hade vi uppdukat till försäljning vid vårt bord.
Inte långt efter att dörrarna öppnade började folk strömma in. Jättekul!
I morgon står jag och Felicia på loppis vid folkets park mellan 10-14. Alla pengar som vi får in går oavkortat till Parian och gatufamiljerna vi jobbade med i Cebu. Kom och fynda samtidigt som du bidrar till att barnen i Filippinerna får ett bättre liv!
..är jag tillbaka i skolan sedan ett par veckor tillbaka och behöver tyvärr lägga en hel del tid och energi på fler ämnen än bara på projektarbetet. Självklart jobbar jag med mitt projektarbete så mycket jag hinner. Just nu handlar det arbetet om att förbereda och boka in några föreläsningar som jag ska hålla i och att planera ett evenemang som jag hoppas ska hinna genomföras. Tills dess att datum och liknande är klart så får ni jättegärna gå in och läsa på Lejlas blogg om vad som händer hos gatufamiljerna och på Parian.. Senaste inlägget var ett jättefint inlägg om Parian. Kolla gärna det här -> http://www.vagabonds.se/?p=2998
"Jag vill göra något liknande vart vänder jag mig?"
Jag har fått en del kommentarer här på bloggen. Jag vill börja med att tacka för alla lyckoönskningar jag fått i kommentarsfältet och för alla värmande ord om inläggen jag skrivit under mitt projektarbete och min resa! Jag uppskattar det verkligen! Jag fick även en kommentar som såg ut såhär så jag tänkte svara på den öppet här i bloggen för jag tror att det intresserar fler av er läsare.
Min resa började genom att jag tog kontakt med Lejla som jag nämnt här i bloggen en del. Lejla har startat upp en organisation som heter " The step by step" och hon bor numera i Filippinerna och jobbar med gatufamiljerna och på Parian. Varför jag valde att åka via Lejla och Step by Step istället för någon större organisation var för att de större organisationerna tar ofta en del av pengarna själva som man betalar till dem och det tyckte jag kändes fel.
Åker man via Step by Step så står man för sin flygbiljett, sitt boende och sin mat själv. Det kanske låter svårt att fixa detta själv men eftersom Lejla är en otroligt bra "mentor" eller "chef" eller vad man ska kalla det så kändes det aldrig svårt. Hon hjälpte mig att hitta ett bra och billigt boende, hon mötte mig på flygplatsen och visade mig till huset, hon visade mig vart jag kunde handla och hur jag skulle ta mig till och från jobbet på enklaste vis. Om du undrar något mer kring kostnader eller har någon annan fråga så kan du själv ta kontakt med Lejla, antingen genom facebook sidan http://www.facebook.com/stepbystepgalan eller via hennes blogg http://www.vagabonds.se/ .
Detta är det bästa jag gjort i mitt liv så om du funderar på att göra något liknande tycker jag absolut du ska göra det! Jag lovar att det är något du kommer bära med dig nära hjärtat hela livet sen!
Idag kan man läsa om mitt projektarbete på s. 7 i Barometern. Jag saknar och tänker på barnen varje dag. Det är tufft att vara så långt bort från dem även om jag vet att jag kan hjälpa här hemmifrån också. Jag ser iallafall fram emot våren jättemycket och de saker jag ska göra för att samla in pengar till dem. Har man ingen möjlighet att få tag i en tidning idag kan man läsa en del av artikeln på den här länken -> http://www.barometern.se/nyheter/kalmar/projektarbete-gav-mersmak(3609272).gm
Idag kunde man läsa om min Filippinernaresa i vimmerbytidningen på s.18. Missade man att köpa tidningen eller inte hade möjlighet att få tag i en tidning kan man läsa en del av artikeln på den här länken
Nu har jag varit hemma i Sverige i en månads tid och har hunnit med både julstök, nyårsfirande och skolstart under den tiden. I början var det svårt att ställa om sig till att vara här hemma igen. Dels att ställa om sig till kylan och mörkret men främst till den hysterin som rådde kring julhandeln. I början blev jag också ganska lätt irriterad på saker. Som när jag jag var på stan och se hur mycket pengar vi spemderar, likaså om jag hörde någon säga att någon särskilld mat var äcklig eller när jag hörde att min lillebror inte ville borsta tänderna en kväll. Detta la sig efter en vecka eller så. Dock ska jag ärligt erkänna att när man varit med om det jag varit med om så får man helt klart lite perspektiv på livet och ser på vissa saker lite annorlunda än man gjorde tidigare. Vad jag också hunnit med sen jag kom hem är att jag intervjuats av Vimmerbytidningen igen. Det kommer publiceras nu på lördag så då kan ni läsa om mig där. Jag har också hållit en föreläsning för en organisation som bad mig föreläsa på deras årsmöte.Det var jätte spännande och jag tyckte det var jättekul! De verkade också uppskatta det och jag såg några tårar i ögonvrån på en del av dem så jag gissar att de även blev ganska berörda. Det lär nog bli en och annan föreläsning nu framöver. Insamlingen kommer som sagt hålla på fram tills jag tar studenten. Spännande!
Såhär såg det ut senast jag var med i tidningen. Det nya reportager publiceras nu på lördag.
Jag saknar barnen varje dag och jag är glad att jag har kontakt med Lejla och kan fråga hur de mår och så. Något som jag också uppskattar är att Lejla också har en blogg där jag kan läsa och se bilder på barnen. Vill ni också fortsätta följa barnen kan ni gå in här och läsa om dem -> www.vagabonds.se
Flygresan gick förvånandsvärt bra. Inte en enda försening. Jag sov mestadels så det kändes som det gick snabbt. Tyvärr skedde ett litet missöde när jag skulle ta tåget från Köpenhamn till Kalmar. Mitt tåg dök inte upp för att det hade varit ett bombhot i Malmö. Det visste dock inte jag förrän jag hoppat på ett tåg mot kalmar som senare visade sig vara fel tåg. När vi åkt en bit så blev all personal jättestressad och jag var tvugnen att byta vagn för den vagnen jag satt i skulle kopplas av. Jag skyndade mig fram i tåget och missade att min resväska var kvar i den avkopplade vagnen. Jag fick iallafall numret till hittegodset så det problemet får jag ta hand om såsmåningom.
Väl framme i Kalmar så möttes jag på stationen av min mamma och storebror. Det var otroligt kallt att komma av tåget i min tunna skinnjacka. Jag kunde knappt prata för jag skallrade tänder så mycket. Efter alla kramar gick direkt in till Kalmars galleria där mamma sa att jag fick välja ut en ny vinterjacka. Som ni kan förstå gjorde det mig otroligt glad men framförallt, varm. Både mamma och brorsan var otroligt glada över att ha mig på svensk mark igen, jag kände dock att det var svårt att känna samma glädje som de över att vara hemma igen. Jag trivdes så bra i Filippinerna med allt. Särskillt med att jag kände att jag gjorde något som betydde så mycket för andra människor. Dock var det givetvis kul att se dem igen.
Under min resa har jag vuxit som person. Jag har insett att flexibilitet och tålamod är två ledord för att jobba på det här viset. Jag har insett att allt är möjligt om man bara har viljan. Jag är stolt över mig själv. Stolt över för-arbetet jag gjort och att jag klarade själva resandet på egen hand. Stolt över mitt arbete nere i Filippinerna och känner mig motiverad till att fortsätta jobba med detta nu på hemma-plan. Jag har lärt mig otroligt mycket och fått en annan syn på saker och ting. Jag beundrar de barn och familjer jag jobbat med. De hade knappt ingenting men insisterade ändå alltid på att dela med sig av det lilla de hade till oss i form av sittplatser på kartonger eller karameller. Jag inspireras av barnen på gatan som kan göra en lek av vad som helst och jag beundrar och inspireras av personer som Lejla som ägnar så stor del av sin tid att hjälpa andra människor på det här viset.
Nu framöver väntar jul och nyårsfirande med min släkt, familj och vänner. Jag saknar dock redan min andra "familj" där nere och hoppas att jag kan träffa dem igen någon gång i framtiden.
Väskan är packad och jag har kramats hejdå med alla i huset, sagt hejdå till min Filippinska granne, varit hos Lejla och kramats hejdå med henne och med Martin och Ricky. Fast jag knappt kan tro det så påbörjar jag nu min resa hem till kalla Sverige. Vi hörs när jag kommer hem igen vänner!
Förresten så hade min Filippinska granne målat av mig som hejdå-present, detta gjorde mig så otroligt rörd och jag hoppas hon och jag kan fortsätta ha kontakt när jag kommer hem.
Sista dagen på barnhemmet och sista dagen i Cebu.. för den här gången. Jag var uppe i princip halva natten och slog in barnens paket så i morse vaknade jag av att en av de som bor i mitt hus knackade på min dörr och frågade om jag inte skulle åka till jobbet vid den här tiden. Panikslagen tittar jag på klockan och trodde knappt det var sant. Jag kastade mig upp ur sängen, tackade för att han väckte mig, såg till att alla julklapparna var med i packningen, var ute ur huset och i en taxi på under fem minuter. Typiskt att min sista morgon här skulle bli så stressig men jag kom i allafall i tid till barnhemmet och det var det viktigaste.
På barnhemmet var det full fart som vanligt. I dag var barnen extra kramiga när jag kom innanför grindarna. Någon började redan gråta och sa "Don't go. please don't go". Jag försökte le så övertygande jag kunde och sa att vi skulle ha en rolig dag idag och inte vara ledsna. Trots att jag själv också egentligen kände samma känsla som dem.
Tanken för dagen var att genomföra Sverige-temat så efter dags rutinerna började vi göra svenska flaggor utav papper, kritor, tejp och sugrör. Till en början gick det jättebra, barnen var väldigt måna om att rita rätt färger och viftade med sina flaggor hej-vilt. Efter ett tag spårade dock allting ur. De stora killarna kom på att sugrören ju funkar perfekt för att skjuta papperstussar med och en av de små killarna bajsade ner hela golvet där vi alla och pysslade. Här kände jag mig rätt värdelös, kaoset var liksom totalt.
I vilken ände börjar man när allt är kaos liksom? Hur eller hur ledde jag in den lilla killen i ducshen och lät honom duscha av sig medan jag snabbt tog hand om golvet. Efter det sprang jag och hjälpte honom och fick på honom lite nya kläder. Nästa problem var de stora killarna som nu också hade insett att det inte bara var roligt att skjuta på varandra utan också på de små barnen. Barn efter barn bröt ut i gråt för de hade fått en papperstuss i ögat eller på något annat ställe som gjorde ont.
Killar som är ca 10 år som har bott på gatan springer snabbt så att försöka jaga dem och ta ifrån dem sugrören var lönlöst. Meningen "om jag inte får sugrören så får ni ingen julklapp" var dock effetivare och inom en minut hade jag allas sugrör i handen. Jag kunde pusta ut några sekunder och började sedan förbereda lite inför nästa aktivitet. Dock så dök den mobila skolan upp helt oanmälda och alla barn hamnade hos dem och fortsatte klippa och sy sina kuddar som de hållt med med under en tid. Sverige-temat blev alltså bara lite flaggor men vad gör det om hundra år? Barnen var jättelyckliga och höll sig sysselsatta med sitt klippande och kudd-göra ända fram till lunchen.
Barnen började bli otåliga och frågade vid flera tillfällen när de skulle få sina julklappar. Vid lunch fick de dem äntligen och de uppskattades otroligt. Killarna tog direkt på sig sina solglasögon och tjejerna sina diadem sen ville de posera ramför kameran. Efter maten försökte vi också få till en gruppbild på alla barnen. Det är inte lätt menpå bilden nedanför är de flesta av dem med. Såå nöjda över sina presenter! När det var dags för mig att bege mig hemåt började ett barn gråta och krama mig hårt utan att släppa taget. Barn efter barn insåg att jag verkligen skulle åka och var inte sena på att göra samma sak. Till slut stog jag i mitten av en ring med 25 gråtande barn som snyftade fram orden "please don´t go to Sweden". Otroligt känslosam situation och att försöka hålla mina tårar tillbaka var lönlöst.
När jag började röra mig sakta mot grinden tog de större tjejerna tag i min handled, sa ordet "rememberence" och satte sina hårtofsar kring den. De gav mig alltså det som gåva för att jag ska komma ihåg dem. Jag kanske egentligen inte ens behöver nämna att strömmen av tårar ner för mina kinder inte minskade. Det sista jag gjorde innan jag gick var att krama om en av de stora killarna som hade ställt sig en bit bort för att gråta. Jag pussade honom också på pannan och sa att allt skulle bli okej. När jag tänkte vända mig om för att gå tog han tag i mitt ansikte, pussade mig på kinden och snyftade fram "I love you atte". Jag vände mig till barnen samtidigt som jag gick ut genom grinden och sa "I love all of you".
Med tårar strömmande ner för mina kinder hoppade jag in i en taxi och begav mig hem till volontär-huset. Nu ska jag bara packa min resväska, duscha och fixa det sista innan jag ska bege mig mot flygplatsen.
Lejla passar Martin och Ricky idag också eftersom deras mamma fortfarande är på sjukhuset efter att hon födde en liten flicka igår. Det resulterade i att jag själv med barnen på Parian idag. Det är alltid en stor utmaning. Trots denna utmaning tänkte jag ändå genomföra vår planering för dagen så gott jag kunde. Temat för helgen är Sverige-tema och till det har jag fixat en film, musik och pyssel. Pippis jul, sveriges nationalsång och göra svenska flaggor.
När jag väl kom fram till barnhemmet i morse fick jag höra av barnen att det skulle komma "visitors" idag, alltså besökare. Jag var helt oförberedd på att det skulle komma besökare idag men det är inget att hänga läpp för, barnen tycker verkligen om besökarna så sverige temat får vi ta i morgon i stället. Hur stressade vi än är försöker vi i allafall alltid hinna med de dagliga rutinerna på barnhemmet. Därför satte vi igång med dem direkt. Barnen duschas, får rena kläder, äter frukost, har sångstund och sen borstar de tänderna.Liksom sist så kom besökarna ganska mycket försent men idag satte jag på lite musik så de fick dansa och sjunga lite tills de kom.
Barnen ÄLSKAR musik. Dansa gagnamstyle och sjunga låtar på deras hemspråk är favoriterna. När jag ser dem stå och sjunga och dansa så känns de som att de skulle kunna vara vilka barn som helst. Jag kommer ju liksom själv ihåg hur jag satte på hög musik på stereon när jag var i deras ålder och rev av en "föreställning" hemma i mitt flickrum. Såhär kan de se ut när de har sin lilla "föreställning".
Besökarna lekte med barnen och så hade de med sig mat från den kända mat-kedjan Jolliebee. Barnen gillar det verkligen och när besökarna hade gått var alla uppe i varv och det var svårt att få dem att lägga sig och vila. Jag innan jag skulle gå hem fick jag många förfrågningar av barnen om jag verkligen ska åka hem i morgon. Även om det känns helt ofattbart för mig också så var jag ju tvungen att svara dem ja. Några började gråta men jag försökte intala dem att i morgon ska vi ha en rolig dag tillsammans igen och att de ska få en julklapp av mig. Det gjorde några av dem ialafall lite gladare och de släppte taget om mig och lät mig gå ut genom ginden.I kväll var jag ute och åt en hejdå-middag på en lokal resturang med de andra volontärerna i mitt hus. De är verkligen jätteroligt och jag är glad att jag har lärt känna dem! Tänk att jag verkligen åker hem i morgon, vart har tiden tagit vägen? Nu ska jag iallafall slå in barnens julklappar till i morgon, godnatt vänner!
"Hej, jag hoppas att jag inte skriver och väcker dig. Annie har fött en liten flicka inatt och Ricky och Martin är här hos mig nu. Kram Lejla"
Så många tankar flög genom mitt huvud när jag läste det här smset när jag vaknade upp i morse. Annie, skulle ju inte föda förrän om en, kanske två veckor egentligen? Iallafall enligt vad hon själv sagt. Pengarna som Annie fick av kyrkan för att gå på ett ultaljud har hon använt till något annat så tidsuppfattningen var ju i och för sig en ren gissning från hennes sida. På grund av hennes tidsräkning hade jag inte förväntat mig att jag skulle få se bebisen under tiden jag var här så jag blev otroligt glad och pirrig av smset. Det kändes ungefär som jag själv fått ett nytt syskon.
Jag smsade direkt till Felicia och berättade men nyheten hade redan nått henne. Vi var båda väldigt glada över att bebisen hade kommit. Särskillt glad och rörd kände jag mig eftersom Annie hade önskat att det skulle bli en flicka som hon skulle kunna döpa efter Lejla. Under hela vägen till Parian och under hela arbetsdagen så tänkte jag bara på detta. Jag väntade hela tiden med spänning på mer information av Lejla.
Idag jobbade jag med danskarna på Parian och följde deras aktivitet-planering. Danskarna hade fått några julbilder från BR leksaker och aktiviteten blev alltså att barnen fick klippa ut de bilderna och sätta upp på väggarna i barnhemmet. Vi gjorde också några julstrutar av tidningspapper och hängde upp lite här och var vilket höjde julkänslan på barnhemmet ytterligare.
Barnen verkade ha en härlig stund och de pratar allt mer om julen, paket och jultomten nu. På ett sätt gör det så ont i mig när de gör de. Jag vet ju att jag kommer få fira jul med min familj och släkt men vissa av de här barnen har inte ens en familj.
Jag fick ett sms av Lejla sen runt lunch tid där hon berättade att hon skulle åka och hälsa på Annie och bebisen som ska också ska heta Lejla på sjukhuset och frågade om jag ville följa med. Eftersom jag inte var ensam på Parian utan danskarna också var där så kunde jag gå hem lite tidigare, med gott samvete och följa med. Detta gjorde mig så glad. Jag hoppade in i en taxi och åkte och hämtade upp Lejla och sen begav vi oss till sjukhuset. Mamma Annie stolt visade upp sin baby-girl Lejla "gamay" som betyder liten på visaya.
På vägen till sjukhuset förklarade Lejla för mig hur det går till på just det här sjukhuset när någon ska föda ett barn. Detta sjukhuset är det billigaste i Cebu. Här får man ingenting "gratis". Man betalar för allt som behövs för att bli förlöst, mediciner man behöver, för tester som görs efter bebisen är född och för sin egen mat. På grund av detta hade Annie aldrig kunnat förlösa sin bebis utan oss eftersom att hon själv inte har tillräckligt mycket pengar.
I Sverige blir man väldigt glad när man hör talas om ett nyfött barn och det var min första reaktion. När Lejla och jag dock började prata om det lite mer övergick min glädje till något som kändes hjärtskärande. Detta lilla sköra, nyfödda barn, vad för liv kommer det få? Hon ska sova utomhus i väder och vind på en liten kartongbit. Hennes hud som nu är len, fin utan några ärr och sår kommer inom snar framtid se ut som andra gatubarns hud. Som om inte det vore nog så är hon lite extra utsatt när hon bor på gatan eftersom hon är flicka. Risken för att bli sexuellt utnyttjad är större för flickor.
När vi kom in i salen där kvinnorna med sina nyfödda barn var så var det väldigt mycket att ta in. Vi fick inte gå fram till Annie på en gång, utan fick vänta med resten av besökarna längs med en vägg innaför dörren, så jag hann observera rummet en hel del.Det är ett ganska stort rum med ca 25 sängar. Varje säng delades av minst två kvinnor med sina bebisar. Det är otroligt trångt. Jag känner hur svetten börjar rinna ner från min panna. Det är otroligt varm i rummet, trots att alla fönster är öppna och att de till och med har två fungerande fläktar. Jag ser en katt komma strykandes mellan två sjukhussängar. Han nosar omkring, troligtvis hopp om att hitta några matrester på golvet.
Trots att det är så många människor i ett och samma rum och att det är väldigt mycket buller så hör jag knappt inga bebisar gråta. Jag kan dock se att varje barn har redan långt, kolsvart hår. Mammorna ser extremt utmattade ut och aningen irriterade för att doktorn, som gör sin dagliga koll, tar så lång tid på sig när de väntar på sina besökare.
När vi äntligen fick komma in till Annie och Lill-Lejla blev jag lite sådär pirrigt glad igen. Så otroligt söt liten flicka. Vi räckte över mat till Annie, hon sa "gotom" vilket betyder hungrig och högg direkt in på maten. Vi höll bebisen under tiden och tog några bilder som vi ska framkalla så Annie också får dem. Vi fick dock inte stänna kvar jättelänge hos Annie och Lill-Lejla men jag är väldigt glad att jag fick vara med om detta. Dock far jag riktigt illa när jag tänker på att om några dagar så kommer de två flytta hem till gatan igen och Ricky och Martin likaså.
Resten av helgen är det tänkt att vi ska ha ett Sverige-tema på Parian . Eftersom att Lejla nu har hand om Ricky och Martin kommer hon inte jobba med mig på Parian i helgen så det ska bli spännande och se hur jag klarar av det själv. Vi hörs i morgon vänner, kram
Tjej 18 år. Jobbar med mitt projektarbete som går ut på att hjälpa barn på ett barnhem i Filippinerna och även om mitt volontärarbete under fyra veckors tid på samma barnhem. Hoppas att läsningen kan inspirera er läsare till att också vilja hjälpa till för att människor i världen ska få det bättre. Enjoy!
I kväll var jag ute och åt en hejdå-middag på en lokal resturang med de andra volontärerna i mitt hus. De är verkligen jätteroligt och jag är glad att jag har lärt känna dem! Tänk att jag verkligen åker hem i morgon, vart har tiden tagit vägen? Nu ska jag iallafall slå in barnens julklappar till i morgon, godnatt vänner!
När vi äntligen fick komma in till Annie och Lill-Lejla blev jag lite sådär pirrigt glad igen. Så otroligt söt liten flicka. Vi räckte över mat till Annie, hon sa "gotom" vilket betyder hungrig och högg direkt in på maten. Vi höll bebisen under tiden och tog några bilder som vi ska framkalla så Annie också får dem. Vi fick dock inte stänna kvar jättelänge hos Annie och Lill-Lejla men jag är väldigt glad att jag fick vara med om detta. Dock far jag riktigt illa när jag tänker på att om några dagar så kommer de två flytta hem till gatan igen och Ricky och Martin likaså. 
