projektfilippinernaresan.blogg.se

Sista dagen på barnhemmet och sista dagen i Cebu.. för den här gången. Jag var uppe i princip halva natten och slog in barnens paket så i morse vaknade jag av att en av de som bor i mitt hus knackade på min dörr och frågade om jag inte skulle åka till jobbet vid den här tiden. Panikslagen tittar jag på klockan och trodde knappt det var sant. Jag kastade mig upp ur sängen, tackade för att han väckte mig, såg till att alla julklapparna var med i packningen, var ute ur huset och i en taxi på under fem minuter. Typiskt att min sista morgon här skulle bli så stressig men jag kom i allafall i tid till barnhemmet och det var det viktigaste.

På barnhemmet var det full fart som vanligt. I dag var barnen extra kramiga när jag kom innanför grindarna. Någon började redan gråta och sa "Don't go. please don't go". Jag försökte le så övertygande jag kunde och sa att vi skulle ha en rolig dag idag och inte vara ledsna. Trots att jag själv också egentligen kände samma känsla som dem.

Tanken för dagen var att genomföra Sverige-temat så efter dags rutinerna började vi göra svenska flaggor utav papper, kritor, tejp och sugrör. Till en början gick det jättebra, barnen var väldigt måna om att rita rätt färger och viftade med sina flaggor hej-vilt. Efter ett tag spårade dock allting ur. De stora killarna kom på att sugrören ju funkar perfekt för att skjuta papperstussar med och en av de små killarna bajsade ner hela golvet där vi alla och pysslade. Här kände jag mig rätt värdelös, kaoset var liksom totalt. 

I vilken ände börjar man när allt är kaos liksom? Hur eller hur ledde jag in den lilla killen i ducshen och lät honom duscha av sig medan jag snabbt tog hand om golvet. Efter det sprang jag och hjälpte honom och fick på honom lite nya kläder.  Nästa problem var de stora killarna som nu också hade insett att det inte bara var roligt att skjuta på varandra utan också på de små barnen. Barn efter barn bröt ut i gråt för de hade fått en papperstuss i ögat eller på något annat ställe som gjorde ont.

Barnen började bli otåliga och frågade vid flera tillfällen när de skulle få sina julklappar. Vid lunch fick de dem äntligen och de uppskattades otroligt. Killarna tog direkt på sig sina solglasögon och tjejerna sina diadem  sen ville de posera ramför kameran. Efter maten försökte vi också få till en gruppbild på alla barnen. Det är inte lätt menpå bilden nedanför är de flesta av dem med. Såå nöjda över sina presenter! När det var dags för mig att bege mig hemåt började ett barn gråta och krama mig hårt utan att släppa taget. Barn efter barn insåg att jag  verkligen skulle åka och var inte sena på att göra samma sak. Till slut stog jag i mitten av en ring med 25 gråtande barn som snyftade fram orden "please don´t go to Sweden". Otroligt känslosam situation och att försöka hålla mina tårar tillbaka var lönlöst.

När jag började röra mig sakta mot grinden tog de större tjejerna tag i min handled, sa ordet "rememberence" och satte sina hårtofsar kring den. De gav mig alltså det som gåva för att jag ska komma ihåg dem. Jag kanske egentligen inte ens behöver nämna att strömmen av tårar ner för mina kinder inte minskade. Det sista jag gjorde innan jag gick var att krama om en av de stora killarna som hade ställt sig en bit bort för att gråta. Jag pussade honom också på pannan och sa att allt skulle bli okej.  När jag tänkte vända mig om för att gå tog han tag i mitt ansikte, pussade mig på kinden och snyftade fram "I love you atte".  Jag vände mig till barnen samtidigt som jag gick ut genom grinden och sa "I love all of you". 

Med tårar strömmande ner för mina kinder hoppade jag in i en taxi och begav mig hem till volontär-huset. Nu ska jag bara packa min resväska, duscha och fixa det sista innan jag ska bege mig mot flygplatsen. 

Lejla passar Martin och Ricky idag också eftersom deras mamma fortfarande är på sjukhuset efter att hon födde en liten flicka igår. Det resulterade i att jag själv med barnen på Parian idag. Det är alltid en stor utmaning. Trots denna utmaning tänkte jag ändå genomföra vår planering för dagen så gott jag kunde. Temat för helgen är Sverige-tema och till det har jag fixat en film, musik och pyssel. Pippis jul, sveriges nationalsång och göra svenska flaggor.

När jag väl kom fram till barnhemmet i morse fick jag höra av barnen att det skulle komma "visitors" idag, alltså besökare. Jag var helt oförberedd på att det skulle komma besökare idag men det är inget att hänga läpp för, barnen tycker verkligen om besökarna så sverige temat får vi ta i morgon i stället. Hur stressade vi än är försöker vi i allafall alltid hinna med de dagliga rutinerna på barnhemmet. Därför satte vi igång med dem direkt. Barnen duschas, får rena kläder, äter frukost, har sångstund och sen borstar de tänderna.Liksom sist så kom besökarna ganska mycket försent men idag satte jag på lite musik så de fick dansa och sjunga lite tills de kom. 

Besökarna lekte med barnen och så hade de med sig mat från den kända mat-kedjan Jolliebee. Barnen gillar det verkligen och när besökarna hade gått var alla uppe i varv och det var svårt att få dem att lägga sig och vila. Jag innan jag skulle gå hem fick jag många förfrågningar av barnen om jag verkligen ska åka hem i morgon. Även om det känns helt ofattbart för mig också så var jag ju tvungen att svara dem ja. Några började gråta men jag försökte intala dem att i morgon ska vi ha en rolig dag tillsammans igen och att de ska få en julklapp av mig. Det gjorde några av dem ialafall lite gladare och de släppte taget om mig och lät mig gå ut genom ginden.I kväll var jag ute och åt en hejdå-middag på en lokal resturang med de andra volontärerna i mitt hus. De är verkligen jätteroligt och jag är glad att jag har lärt känna dem! Tänk att jag verkligen åker hem i morgon, vart har tiden tagit vägen? Nu ska jag iallafall slå in barnens julklappar till i morgon, godnatt vänner!

Det börjar kännas i kroppen att det har varit mycket jobb och lite för lite sömn under ett par dagar nu. I går när jag kom hem från Parian så slog jag in alla julklapparna och packade maten till familjerna som vi skulle ta med i dag. Klockan hann gå långt över midnatt innan jag somnade. När jag styrde stegen hemifrån i morse med många mer påsar än vanligt så hann jag aldrig riktigt tänka på att detta faktiskt var min sista dag hos gatufamiljerna idag. Jag hade för fullt upp med att försöka få med mig all den vanliga packningen samt alla presenterna. Egentligen var det presenten till Annalous familj som ställde till det lite grann. Ett flak med halvliters vattenflaskor, så otroligt tungt, men jag hade bestämt mig för att det skulle gå. 

När vi vanligtvis går till gatufamiljerna så möts vi volontärer först hos Lejla och hjälps åt med packingen därifrån. I vanliga fall brukar Annalou och hennes mamma Anna, springa och möta oss när de ser att vi svänger in på deras gata. Idag kom de två och mötte oss typ 200 meter från där Lejla bor. Vi blev extremt förvånade men eftersom de var så otroligt uppspelta och glada så kunde vi ju inte heller göra annat än le vi heller. Snart skulle dock leendet på våra läppar försvinna och våra ansikten skulle bli förstenade av skräck och oro.

Gatufamiljerna, eller rättare sagt de flesta här i Filippinerna är väldigt hjälpsamma så när Anna såg att vi hade väldigt mycket packning idag så försökte hon i princip bära allting själv för att vara hjälpsam och för att vi skulle slippa. Det ska även tilläggas att hon är ganska envis och inte gärna tar emot hjälp fastän vi sa ett flertal gånger att vi också kan hjälpa till att bära. Det slutade med att Anna bar både ryggsäck, axelväska och påsar. Jag fick i alla fall bära en påse i min hand och i min andra hand höll jag Annalou. Efter kanske tjugo meter hör jag en duns och inte långt därefter hur Lejla, som gick bakom Anna, säger något i stil med ”No, are you okey? No,No,no!!!”  

Jag vände mig om och såg Anna ligga på marken och hålla om sitt ben. Lejla och jag utväxlade en blick. Jag gissar att min blick utstrålade rädsla och oro. Allt jag kunde tänka var att ”Nu har hon brutit benet och vi måste till ett sjukhus”. Anna låg kvar ett tag och jag såg någon tår rinna ner för hennes kind. Helt plötsligt ställde hon sig upp igen och hade tydligen bestämt sig för att gå resten av vägen hem. MED ALL PACKNING. Vi försökte ta påsar och väska ifrån henne men hon tillät oss inte. Vi försökte hålla i henne så hon kunde stödja sig mot oss när hon haltade fram, det tillät hon inte heller. 

När vi äntligen hade gått den bit som var kvar vilket kändes som flera mil långt så var det inte riktigt som vanligt när vi kom fram heller. Annalous pappa, Allan och Tata, som bor med Annalous familj, var inte heller  på sin "vanliga" plats. Tata hade blivit inringd och skulle få jobba lite och jag tror att även Allan var och jobbade. fast på något annat ställe. Vi glädjer oss såklart åt alla jobb de eventuellt kan få och hann inte tänka så mycket mer på det då. Vi hade ett sånt späckat schema som vi ville hinna med idag. Vi började med dusch och mat som vanligt sen fortsatte vi med att bjuda på lite fruktsallad som vi hade med oss vilket var väldigt uppskattat. 

Sedan var det dags för lite trottoardagis. Idag sjöng vi ”the bus song” och gjorde bokstaven B. Idag var även några barn från den ”nya familjen” med på trottoardagiset vilket var roligt. Barnen gillar verkligen att sjunga och skriva. De är väldigt energiska och vill gärna göra flera bokstäver på samma gång. De vill också väldigt gärna varva bokstäverna med att sjunga och läsa i bilder-böckerna vi har med oss. 

Den ”nya familjen” kommer och går lite som själva tycker så när jag såg på dem att de verkade ha fått nog för i dag så var jag ganska snabb med att dela ut allas presenter. Familjernas presenter gav jag ju till föräldrarna och även att de är till hela familjen så förstod jag att barnen också skulle vilja öppna en julklapp. Felicia hade gjort armband till alla gatubarn innan hon åkte hem så alla barnen fick ett armband i julklapp.  Allihopa blev väldigt glada för sina presenter och sa flera gånger "Thank you Atte Sandra" 

När vi hade delat ut presenter började föräldrarna prata om "rememberence". Jag har hört ordet nänmas tidigare och vet att det för dem betyder att man ska ta en bild eller få en gåva för att man ska komma ihåg personer. Annie, Ricky och Martins mamma, sa till mig att jag borde ta en bild med varje familj som "rememberence".  Jag tyckte det var en jättebra idé så jag tog plats med familj efter familj framför kameran.  

Martin,Annie och Ricky

Cherry,  MJ, Dodong, Rafael och Raisa, delar av den "nya familjen"

Annalou, Anna och Steven. Allan och Tata saknas på bilden. 

 

När det blev dags för oss att bege oss hemåt så rusade många tankar genom mitt huvud. Jag försökte få mig själv att inse att det faktiskt var min ststa dag hos de här familjerna idag och att om bara några dagar så åker jag hem mot Sverige igen. Det kändes overkligt för stunden. Det blev väldigt känslosamt, väldigt många kramar gavs och orden "bye bye" sades väldigt många gånger.  Ju närmare min hemresa kommer, ju mer tänker jag att jag hoppas att jag kan komma tillbaka hit så småningom. Eller i allafall fortsätta jobba med att hjälpa människor på det här viset.  

Det har regnat mycket inatt men när jag gick upp i morse så var det faktiskt lite uppehåll. Det är sagt att tyfonen ska slå till senare i dag eller i kväll om så i morse begav vi oss till gatufamiljerna iallafall.  Idag är det Annalous födelsedag så förutom att lämna lite mat till familjerna så hade vi också förberett en tårta, hade med oss ballonger och några presenter till barnen. Självklart så sjöng vi också för Annalou. Kika på videon här under..

Eftersom att vi gjorde en utflykt med barnen när Ricky fyllde år så var vi ju såklart tvugna att göra det även idag. Annalou har tidigare sagt att hon också ville också åka till poolen på sin födelsedag så vi hade förberett vår packning och deras presenter för det. På grund av vädret var vi dock osäkra på om vi skulle kunna åka dit. Det sista vi vill är ju att barnen ska bli sjuka av på grund av att de har vistats i kallt vatten och kraftig blåst. Paketerna var väldigt uppskattade så de ville direkt börja leka med dem!

På Rickys födelsedag så sken solen och det var varmt i luften men  trots det så frös barnen när de inte var i vattnet. Idag var det stundvis kraftigt regn och blåsigt men föräldrarna insisterade på att vi borde åka eftersom barnen hade sett fram emot det så mycket. Vi fick bara inte vara borta så länge. Efter vi sjungit, ätit tårta, öppnat presenter och lekt lite med presenterna så begav vi oss alltså till samma pool som sist.

Efter badet tog vi med barnen till Jolliebee. Jolliebee är ungefär som Mc Donalds men enligt barnen är det godare med jolliebee. Barnen åt pasta med korv och pasta sås och drack cola det var väldigt "yummie". De lassade in sked efter sked med pasta i munnen. 

Återigen så blir man glad i hela hjärtat när man ser hur lyckligt man kan göra ett litet barn på sin födelsedag med väldigt få medel. Hela födelsedagen med allting inräknat kostar knappt 200 svenska kronor och hon lär troligtvis föralltid komma i håg den här dagen och prata om den länge framöver. Det är lycka.  

 

Första dagen på min sista vecka i Filippinerna, väldigt sorgligt och väldigt mycket att göra den kommande veckan. Sedan mitt objektiv gick sönder här om veckan har jag använt Lejlas objektiv till min kamera för att kunna ta bilder. Igår gick dock ett av glasen på hennes objektiv tyvärr sönder därför har jag idag varit och köpt ett nytt.  Som tur är var det inte alls var dyrt och inget annat i objektivet hade gått sönder så det var en stor lättnad.

Jag har också varit och förlängt mitt visum idag vilket man måste göra när man har varit i landet i över 21 dagar. Jag fick betala ca 4000 pesos för visat och det motsvarar ungefär 650 kr. Stället man förlänger sitt visum på var i princip bara ett litet rum med väldigt, väldigt  många människor. Man behövde genomgå fyra olika steg  för att få sitt visum förlängt och som mycket här  i Filippinerna så tog det sättså lång tid. Jag tror jag var där i cirka 2,5 timmar. Man börjar dock vänja sig lite grann vid att saker tar väldigt lång tid här i Filippinerna.  

När jag äntligen fått mitt visum  förlängt åkte jag direkt för att handla till gatufamiljerna inför veckan.  Det var jätte mycket folk i affären idag och det tog också väldigt lång tid i kön. Kassörskorna tar ju både betalt och packar varorna åt dig. Ibland har de i och för sig en särskilld ”packare” som står nedanför rullbandet och packar dina varor, knyter dina påsar och lägger i en vagn åt dig.  Man får inte heller själv gå ut med sin kundvagn till sin bil eller till en taxi. Butikspersonalen kör ut vagnen dit och hjälper dig att packa in påsarna i bilen. 

Jag fick precis höra att det ska komma en ganska stark tyfon hit under morgondagen. Först sa de att det var en typ 1 tyfon men det ändrar sig tydligen väldigt snabbt och nu sa de att det är en typ 5. Jag fick dock berättat för mig att Cebu city är ett område som inte drabbas så hårt så jag hoppas de har rätt. Jag ska inte sticka under stolen att jag tycker att det känns lite obehagligt. Så obehagligt att jag till och med pratade med de andra tjejerna i huset om att jag kanske tar med min madrass och går in och sover hos dem om jag skulle ha svårt att sova. Jag tänker också självklart mycket på alla gatufamiljerna nu. De har alltid väldigt svårt att hitta skydd mot regnet i vanliga fall och om det också blåser kraftigt så gör det nog inte saken enklare. Jag pratade med Lejla och vi sa att vi får avvakta och se hur vädret är i morgon för att se om det är möjligt för oss att besöka dem då. Jag hoppas verkligen att vi kan det och att alla mår bra. Jag ska iallafall packa maten till dem nu så det är förberett och sen ska jag försöka sova lite. Kram och godnatt!