projektfilippinernaresan.blogg.se

Sista dagen på barnhemmet och sista dagen i Cebu.. för den här gången. Jag var uppe i princip halva natten och slog in barnens paket så i morse vaknade jag av att en av de som bor i mitt hus knackade på min dörr och frågade om jag inte skulle åka till jobbet vid den här tiden. Panikslagen tittar jag på klockan och trodde knappt det var sant. Jag kastade mig upp ur sängen, tackade för att han väckte mig, såg till att alla julklapparna var med i packningen, var ute ur huset och i en taxi på under fem minuter. Typiskt att min sista morgon här skulle bli så stressig men jag kom i allafall i tid till barnhemmet och det var det viktigaste.

På barnhemmet var det full fart som vanligt. I dag var barnen extra kramiga när jag kom innanför grindarna. Någon började redan gråta och sa "Don't go. please don't go". Jag försökte le så övertygande jag kunde och sa att vi skulle ha en rolig dag idag och inte vara ledsna. Trots att jag själv också egentligen kände samma känsla som dem.

Tanken för dagen var att genomföra Sverige-temat så efter dags rutinerna började vi göra svenska flaggor utav papper, kritor, tejp och sugrör. Till en början gick det jättebra, barnen var väldigt måna om att rita rätt färger och viftade med sina flaggor hej-vilt. Efter ett tag spårade dock allting ur. De stora killarna kom på att sugrören ju funkar perfekt för att skjuta papperstussar med och en av de små killarna bajsade ner hela golvet där vi alla och pysslade. Här kände jag mig rätt värdelös, kaoset var liksom totalt. 

I vilken ände börjar man när allt är kaos liksom? Hur eller hur ledde jag in den lilla killen i ducshen och lät honom duscha av sig medan jag snabbt tog hand om golvet. Efter det sprang jag och hjälpte honom och fick på honom lite nya kläder.  Nästa problem var de stora killarna som nu också hade insett att det inte bara var roligt att skjuta på varandra utan också på de små barnen. Barn efter barn bröt ut i gråt för de hade fått en papperstuss i ögat eller på något annat ställe som gjorde ont.

Barnen började bli otåliga och frågade vid flera tillfällen när de skulle få sina julklappar. Vid lunch fick de dem äntligen och de uppskattades otroligt. Killarna tog direkt på sig sina solglasögon och tjejerna sina diadem  sen ville de posera ramför kameran. Efter maten försökte vi också få till en gruppbild på alla barnen. Det är inte lätt menpå bilden nedanför är de flesta av dem med. Såå nöjda över sina presenter! När det var dags för mig att bege mig hemåt började ett barn gråta och krama mig hårt utan att släppa taget. Barn efter barn insåg att jag  verkligen skulle åka och var inte sena på att göra samma sak. Till slut stog jag i mitten av en ring med 25 gråtande barn som snyftade fram orden "please don´t go to Sweden". Otroligt känslosam situation och att försöka hålla mina tårar tillbaka var lönlöst.

När jag började röra mig sakta mot grinden tog de större tjejerna tag i min handled, sa ordet "rememberence" och satte sina hårtofsar kring den. De gav mig alltså det som gåva för att jag ska komma ihåg dem. Jag kanske egentligen inte ens behöver nämna att strömmen av tårar ner för mina kinder inte minskade. Det sista jag gjorde innan jag gick var att krama om en av de stora killarna som hade ställt sig en bit bort för att gråta. Jag pussade honom också på pannan och sa att allt skulle bli okej.  När jag tänkte vända mig om för att gå tog han tag i mitt ansikte, pussade mig på kinden och snyftade fram "I love you atte".  Jag vände mig till barnen samtidigt som jag gick ut genom grinden och sa "I love all of you". 

Med tårar strömmande ner för mina kinder hoppade jag in i en taxi och begav mig hem till volontär-huset. Nu ska jag bara packa min resväska, duscha och fixa det sista innan jag ska bege mig mot flygplatsen.