projektfilippinernaresan.blogg.se

Så många tankar flög genom mitt huvud när jag läste det här smset när jag vaknade upp i morse. Annie, skulle ju inte föda förrän om en, kanske två veckor egentligen? Iallafall enligt vad hon själv sagt. Pengarna som Annie fick av kyrkan för att gå på ett ultaljud har hon använt till något annat så tidsuppfattningen var ju i och för sig en ren gissning från hennes sida. På grund av hennes tidsräkning hade jag inte förväntat mig att jag skulle få se bebisen under tiden jag var här så jag blev otroligt glad och pirrig av smset. Det kändes ungefär som jag själv fått ett nytt syskon.

 

Jag smsade direkt  till Felicia och berättade men nyheten hade redan nått henne. Vi var båda väldigt glada över att bebisen hade kommit. Särskillt glad och rörd kände jag mig eftersom Annie hade önskat att det skulle bli en flicka som hon skulle kunna döpa efter Lejla. Under hela vägen till Parian och under hela arbetsdagen så tänkte jag bara på detta.  Jag väntade hela tiden med spänning på mer information av Lejla. 

 Idag jobbade jag med danskarna på Parian och följde deras aktivitet-planering. Danskarna hade fått några julbilder från BR leksaker och aktiviteten blev alltså att barnen fick klippa ut de bilderna och sätta upp på väggarna i barnhemmet. Vi gjorde också några julstrutar av tidningspapper och hängde upp lite här och var vilket höjde julkänslan på barnhemmet ytterligare. 

Barnen verkade ha en härlig stund och de pratar allt mer om julen, paket och jultomten nu. På ett sätt gör det så ont i mig när de gör de. Jag vet ju att jag kommer få fira jul med min familj och släkt men vissa av de här barnen har inte ens en familj. 

Jag fick ett sms av Lejla sen runt lunch tid där hon berättade att hon skulle åka och hälsa på Annie och bebisen som ska också ska heta Lejla på sjukhuset och frågade om jag ville följa med. Eftersom jag inte var ensam på Parian utan danskarna också var där så kunde jag gå hem lite tidigare, med gott samvete och följa med. Detta gjorde mig så glad. Jag hoppade in i en taxi och åkte och hämtade upp Lejla och sen begav vi oss till sjukhuset. Mamma Annie stolt visade upp sin baby-girl Lejla "gamay" som betyder liten på visaya. 

På vägen till sjukhuset förklarade Lejla för mig hur det går till  på just det här sjukhuset när någon ska föda ett barn. Detta sjukhuset är det billigaste i Cebu. Här får man ingenting "gratis". Man betalar för allt som behövs för att bli förlöst, mediciner man behöver, för tester som görs efter bebisen är född och för sin egen mat. På grund av detta hade Annie aldrig kunnat förlösa sin bebis utan oss eftersom att hon själv inte har tillräckligt mycket pengar. 

I Sverige blir man väldigt glad när man hör talas om ett nyfött barn och det var min första reaktion. När Lejla och jag dock började prata om det lite mer övergick min glädje till något som kändes hjärtskärande. Detta lilla sköra, nyfödda barn, vad för liv kommer det få? Hon ska sova utomhus i väder och vind på en liten kartongbit. Hennes hud som nu är len, fin utan några ärr och sår kommer inom snar framtid se ut som andra gatubarns hud. Som om inte det vore nog så är hon lite extra utsatt när hon bor på gatan eftersom hon är flicka. Risken för att bli sexuellt utnyttjad är större för flickor. 

När vi kom in i salen där kvinnorna med sina nyfödda barn var så var det väldigt mycket att ta in. Vi fick inte gå fram till Annie på en gång, utan fick vänta med resten av besökarna längs med en vägg innaför dörren, så jag hann observera rummet en hel del.Det är ett ganska stort rum med ca 25 sängar. Varje säng delades av minst två kvinnor med sina bebisar. Det är otroligt trångt. Jag känner hur svetten börjar rinna ner från min panna. Det är otroligt varm i rummet, trots att alla fönster är öppna och att de till och med har två fungerande fläktar. Jag ser en katt komma strykandes mellan två sjukhussängar. Han nosar omkring, troligtvis hopp om att hitta några matrester på golvet.

 

Trots att det är så många människor i ett och samma rum och att det är väldigt mycket buller så hör jag knappt inga bebisar gråta. Jag kan dock se att varje barn har redan långt, kolsvart hår. Mammorna ser extremt utmattade ut och aningen irriterade för att doktorn, som gör sin dagliga koll, tar så lång tid på sig när de väntar på sina besökare. 

När vi äntligen fick komma in till Annie och Lill-Lejla blev jag lite sådär pirrigt glad igen. Så otroligt söt liten flicka. Vi räckte över mat till Annie, hon sa "gotom" vilket betyder hungrig och högg direkt in på maten. Vi höll bebisen under tiden och tog några bilder som vi ska framkalla så Annie också får dem. Vi fick dock inte stänna kvar jättelänge hos Annie och Lill-Lejla men jag är väldigt glad att jag fick vara med om detta. Dock far jag riktigt illa när jag tänker på att om några dagar så kommer de två flytta hem till gatan igen och Ricky och Martin likaså. 

Resten av helgen är det tänkt att vi ska ha ett Sverige-tema på Parian . Eftersom att Lejla nu har hand om Ricky och Martin kommer hon inte jobba med mig på Parian i helgen så det ska bli spännande och se hur jag klarar av det själv. Vi hörs i morgon vänner, kram