projektfilippinernaresan.blogg.se

Lejlas och mina direktioner när vi kom till Parian idag var att det skulle komma "visitors" inom kort. Vi skulle därför se till att alla barnen skulle vara duschade, ha rena kläder och hade borstat tänderna till dess. Vi satte direkt igång och det tog inte så lång tid innan alla var färdiga. När alla var färdiga började väntan, en väntan som pågick i vad som verkade vara hur länge som helst.  Barnen frågade oss gång på gång exalterat när besökarna skulle komma och vi kunde inte svara annat än "snart, snart". De blev otåligare och efter ett tag övergick frågorna istället till om vi inte kunde ta fram pussel, sparka boll, måla naglarna etc. Vi fortsatte bara svara barnen att besökarna kommer snart och att vi kan inte göra något av de sakerna nu.

Barnen blev ännu otåligare och det började bråkas hej vilt mellan dem. Efter över 2,5 timmar av väntan så insåg vi att besökarna troligtvis inte lär komma. När vi var tvugna att berätta detta för barnen så såg jag hur deras ansiktsuttryck och kroppsspråk ändrades och de blev riktigt, riktigt besvikna. Jag lovade mig själv, åter igen, att aldrig lova barnen något jag inte kan hålla för det är verkligen en plåga att se dem så besvikna. Trots att dagen idag på Parian har varit riktigt jobbigt så ser jag fram emot arbetsdagen i morgon. Då kommer det en riktig danslärare till barnhemmet och ska lära barnen dansa Gagnam style. Jag tror att det kommer bli jätteroligt, vi hörs i morgon!