projektfilippinernaresan.blogg.se

Det börjar kännas i kroppen att det har varit mycket jobb och lite för lite sömn under ett par dagar nu. I går när jag kom hem från Parian så slog jag in alla julklapparna och packade maten till familjerna som vi skulle ta med i dag. Klockan hann gå långt över midnatt innan jag somnade. När jag styrde stegen hemifrån i morse med många mer påsar än vanligt så hann jag aldrig riktigt tänka på att detta faktiskt var min sista dag hos gatufamiljerna idag. Jag hade för fullt upp med att försöka få med mig all den vanliga packningen samt alla presenterna. Egentligen var det presenten till Annalous familj som ställde till det lite grann. Ett flak med halvliters vattenflaskor, så otroligt tungt, men jag hade bestämt mig för att det skulle gå. 

När vi vanligtvis går till gatufamiljerna så möts vi volontärer först hos Lejla och hjälps åt med packingen därifrån. I vanliga fall brukar Annalou och hennes mamma Anna, springa och möta oss när de ser att vi svänger in på deras gata. Idag kom de två och mötte oss typ 200 meter från där Lejla bor. Vi blev extremt förvånade men eftersom de var så otroligt uppspelta och glada så kunde vi ju inte heller göra annat än le vi heller. Snart skulle dock leendet på våra läppar försvinna och våra ansikten skulle bli förstenade av skräck och oro.

Gatufamiljerna, eller rättare sagt de flesta här i Filippinerna är väldigt hjälpsamma så när Anna såg att vi hade väldigt mycket packning idag så försökte hon i princip bära allting själv för att vara hjälpsam och för att vi skulle slippa. Det ska även tilläggas att hon är ganska envis och inte gärna tar emot hjälp fastän vi sa ett flertal gånger att vi också kan hjälpa till att bära. Det slutade med att Anna bar både ryggsäck, axelväska och påsar. Jag fick i alla fall bära en påse i min hand och i min andra hand höll jag Annalou. Efter kanske tjugo meter hör jag en duns och inte långt därefter hur Lejla, som gick bakom Anna, säger något i stil med ”No, are you okey? No,No,no!!!”  

Jag vände mig om och såg Anna ligga på marken och hålla om sitt ben. Lejla och jag utväxlade en blick. Jag gissar att min blick utstrålade rädsla och oro. Allt jag kunde tänka var att ”Nu har hon brutit benet och vi måste till ett sjukhus”. Anna låg kvar ett tag och jag såg någon tår rinna ner för hennes kind. Helt plötsligt ställde hon sig upp igen och hade tydligen bestämt sig för att gå resten av vägen hem. MED ALL PACKNING. Vi försökte ta påsar och väska ifrån henne men hon tillät oss inte. Vi försökte hålla i henne så hon kunde stödja sig mot oss när hon haltade fram, det tillät hon inte heller. 

När vi äntligen hade gått den bit som var kvar vilket kändes som flera mil långt så var det inte riktigt som vanligt när vi kom fram heller. Annalous pappa, Allan och Tata, som bor med Annalous familj, var inte heller  på sin "vanliga" plats. Tata hade blivit inringd och skulle få jobba lite och jag tror att även Allan var och jobbade. fast på något annat ställe. Vi glädjer oss såklart åt alla jobb de eventuellt kan få och hann inte tänka så mycket mer på det då. Vi hade ett sånt späckat schema som vi ville hinna med idag. Vi började med dusch och mat som vanligt sen fortsatte vi med att bjuda på lite fruktsallad som vi hade med oss vilket var väldigt uppskattat. 

Sedan var det dags för lite trottoardagis. Idag sjöng vi ”the bus song” och gjorde bokstaven B. Idag var även några barn från den ”nya familjen” med på trottoardagiset vilket var roligt. Barnen gillar verkligen att sjunga och skriva. De är väldigt energiska och vill gärna göra flera bokstäver på samma gång. De vill också väldigt gärna varva bokstäverna med att sjunga och läsa i bilder-böckerna vi har med oss. 

Den ”nya familjen” kommer och går lite som själva tycker så när jag såg på dem att de verkade ha fått nog för i dag så var jag ganska snabb med att dela ut allas presenter. Familjernas presenter gav jag ju till föräldrarna och även att de är till hela familjen så förstod jag att barnen också skulle vilja öppna en julklapp. Felicia hade gjort armband till alla gatubarn innan hon åkte hem så alla barnen fick ett armband i julklapp.  Allihopa blev väldigt glada för sina presenter och sa flera gånger "Thank you Atte Sandra" 

När vi hade delat ut presenter började föräldrarna prata om "rememberence". Jag har hört ordet nänmas tidigare och vet att det för dem betyder att man ska ta en bild eller få en gåva för att man ska komma ihåg personer. Annie, Ricky och Martins mamma, sa till mig att jag borde ta en bild med varje familj som "rememberence".  Jag tyckte det var en jättebra idé så jag tog plats med familj efter familj framför kameran.  

Martin,Annie och Ricky

Cherry,  MJ, Dodong, Rafael och Raisa, delar av den "nya familjen"

Annalou, Anna och Steven. Allan och Tata saknas på bilden. 

 

När det blev dags för oss att bege oss hemåt så rusade många tankar genom mitt huvud. Jag försökte få mig själv att inse att det faktiskt var min ststa dag hos de här familjerna idag och att om bara några dagar så åker jag hem mot Sverige igen. Det kändes overkligt för stunden. Det blev väldigt känslosamt, väldigt många kramar gavs och orden "bye bye" sades väldigt många gånger.  Ju närmare min hemresa kommer, ju mer tänker jag att jag hoppas att jag kan komma tillbaka hit så småningom. Eller i allafall fortsätta jobba med att hjälpa människor på det här viset.