projektfilippinernaresan.blogg.se

Under de få dagar jag hittills har hunnit jobba på Parian så har det redan tillkommit tre nya barn, idag kom det ytterligare två nya pojkar. Parian är nämligen ett drop-in center, det betyder att det är det ”första steget” gällande barnhem. Hit kommer barn direkt från gatan. Antingen kan de dyka upp självmant eller kan de bli ”inlämnade” här av folk som hittar dem på gatan. Ibland kan också någon släkting eller vän till barnets föräldrar komma och vilja lämna in barnet här av lite olika anledningar

Parian är ett NGO vilket betyder att det inte är en statlig organisation utan att det är människor i Cebu som bidragit till att bygga upp hemmet. Mannen som driver barnhemmet nu och som har gjort det i runt fem år heter Moloy. Han är en äkta eldsjäl och i hans värd kommer alltid barnen i första hand. Sitter han i möte med oss volontärer eller liknande och det är något barn som vill någonting så får mötet helt enkelt vänta en stund. Filippinerna är ett land som är väldigt styrt av papper så Moloy gör extremt mycket pappersarbete för att identifiera barn utan identitet och försöker få reda på alla barns bakgrund. Han gör detta för att kunna kontakta ett mer permanent barnhem som passar för just det barnet. Det är även han som planerar upp själva förflyttningen på barnet. Jag pratade med Lejla lite om det här och hon sa att trots att barnen kanske inte stannar på Parian så länge, vissa bara i några dagar, så kommer Moloy barnen så nära och bryr sig så mycket om dem att det inte finns inte ett enda barn som bott på Parian som han inte kan namnet och historian på även om det bodde här under de första åren han drev stället. Moloy gör också besök på hemmen som barnen förflyttas till för att se till så att de har det bra och att det passar dem att bo där osv.

På Parian är dörrarna alltid öppna så barnen är inte tvingade att vara här, därför händer det ibland att barn rymmer. De som rymmer är dock oftast gatubarn som sniffat lim innan de kom till Parian och när ruset går ur kroppen så blir deras beroende för starkt för att de ska kunna stanna så då flyr de för att hitta nytt lim. Om vi ser att någon ”rymmer” kan vi fösöka förhindra dem ibland för att iallafall försöka prata med dem och se om vi kan hjälpa dem på något vis men ibland ”rymmer” de när ingen är i närheten. I dag har jag varit här i en veckas tid och under den tiden har det kommit fem nya barn, nu är det är alltså närmare trettio barn på Parian. Jag tycker att den siffran och snabba ökningen talar tydligt för att barnen på Parian trivs.

Eftersom barnhemmet är uppbyggt på ett drop-in sätt så kan antalet barn öka och minska väldigt snabbt från dag till dag genom antingen nya barn eller många förflyttningar. Beroende på hur mycket papper som finns på barnen sedan tidigare och om Moloy hittar ett barnhem som passar barnen så stannar de på Parian lite olika lång tid. Helst ska de inte stanna här längre än sex månader. De flesta barnen stannar på Parian i typ en eller några få månader. I veckan som kommer nu så har vi tre inplanerade förflyttningar. Jag ska eventuellt få följa med på någon förflyttning under min tid här och det känns super intressant. Nu ska vi förbereda och packa inför besöket hos gatufamiljerna i morgon. Godnatt allihopa!

Den här veckan är det kropps-tema på Parian. Därför har vi barnen fått rita av sina händer och fötter idag. Efter de gjort det så färglade de dem och klippte ut dem och så har vi satt upp dem på väggen. Många tycker att det är väldigt kul att måla och några av de stimmigaste och bråkigaste barnen blir väldigt lugna och avslappnade när de får göra det. Ungefär såhär såg det ut när vi ritade, målade och klippte.

 

Jag håller på och filar på ett inlägg om hur Parian drivs nu också så jag hoppas jag hinner få upp det i kväll. Förresten fick jag ett mejl nyss med ett jätte roligt besked, ytterligare en organisation har bestämt sig för att vara med och bidra till mitt projektarbete. Tack så jättemycket för det, det gör mig toppen-glad! 

 

I morse spöregnade det så när vi kom till Parian så låg barnen forfarande i sängarna och sov eller bara vilade lite. På Parian finns det en dagsrutin som man följer varje dag, just för att barnen ska lära sig vardagsaker som duscha och borsta tänderna etc. Så här kan en typisk dag på parian se ut;

Barnen vaknar, går upp och duschar, äter frukost, har sångstund, borstar tänderna, har en aktivitet/leker med varandra, tvättar händerna, äter lunch, har vilostund, har  ”snack-time” (de brukar få en bit bröd), har en aktivitet, tvättar händerna, äter middag, borstar tänderna, tittar på en film för att varva ner och sen sover.

Idag lekte vi en sifferlek med barnen. Vi försöker planera så att lekarna ska ha något syfte. Att de liksom ska lära sig något, samtidigt som de har roligt. Det kan vara att lära sig räkna, skriva, sammarbeta osv. Jag hann inte ta något kort på leken för alla volontärer behövde hjälpa  till för att leken skulle flyta på. Barnen verkade tycka det var roligt och nu kan nog några fler av barnen siffrorna upp till tio på engelska vilket var poängen. 

Just nu sitter jag på ett café som har gratis internet eftersom mitt internet där jag bor inte fungerar så bra.  Så fort jag publicerat det här inlägget ska jag dock hem och sova för vi har blivit inringda för att jobba i morgon också så då behövs bra sömn. I morgon ska också jag försöka knåpa i hop ett inlägg om hur Parian fungerar med mottagandet och förflyttandet av barn för det är en rättså viktig bit i just Parians fall.  Sov gott allihopa.

I natt var det otroligt svårt att sova. Hundarna i området skällde mer än vanligt så det blev inte så många timmars sömn. Hur eller hur.. i dag hade vi lite ”frukt-tema” på Parian för att barnen brukar få frukt på helgerna. Vi lekete bland annat en lek som heter fruktsallad där nästan alla barn deltog. De verkade tycka att den var så så rolig. När de är med och leker med ett stort leende på läpparna och man hör deras kluckande skratt blir man rättså varm inombords och då man känner att alla tidiga mornar och allting annat som kan kännas jobbigt då och då är värt varenda minut. 

Här i Filippinerna har nästan inga fattiga råd att äta frukt. Bland annat berättade Lejla för mig att för två veckor sen hade de köpt äpplen till barnen. En tjej på sju år berättade att det var första gången någonsin i hennes liv som hon smakade det. De barn som faktiskt har smakat frukt tidigare har oftast hittat den på marken eller liknande.  Eftersom frukt är så eftertraktat så kommer alla barnen direkt till rummet vi äter i när det är ”fruktstund”. De bildar snabbt en kö och när de fått sin frukt så äter de också upp den ganska snabbt. Hittar de sedan någon som lämnat några rester efter sig kan de äta upp dem, har det varit fruktsallad och det är lite fruktjuice kvar i en tallrik så dricker de upp den också. De gillar frukt minst lika mycket som godis, nästan mer än de gillar godis faktiskt. 

I morgon åker Ellen, en av de svenska volontärtjejerna, hem till Sverige igen så i kväll ska vi gå ut och äta på någon resturang. I morgon börjar vi jobba vid sju igen. Trots att jag har börjat vänja mig lite vid värmen nu så ska jag erkänna att jag känner mig rättså sliten. Ha en trevlig kväll, eller ja en trevlig dag.. med tanke på tidsskillnaden. 

Första riktiga arbetsdagen är gjord och även att jag är rättså van vid mycket ljud och att det är full rörelse omkring mig så sitter jag här nu med ordentlig huvudvärk och är väldigt trött.  Idag bor det 25 barn på Parian. 25 barn som alla vill synas och höras. Många av dem bråkar, busar och retas gärna och trots att vi är flera volontärer så räcker man aldrig riktigt till för att förhindra slagsmålen. Det är inte som bråk mellan barn i Sverige,det är mycket hårdare. Man kan inte heller säga till på samma sätt som man hade kunnat till svenska barn. Främst eftersom många barn bara pratar Visaya och inte alls förstår vad jag säger. Med de barnen som inte kan engelska får man kommunicera med vissa fraser och kroppsspråk. 

En del av de här barnen har levt på gatan därför är det mer naturligt för dem att slåss i vissa situationer än att inte göra det. Exempelvis idag när vi pusslade så tog en pojke pussellådan för en annan pojke, då slog han direkt till honom med knytnäven i ansiktet. I just den situationen så var det en volontär nära pojkarna så längre än så hann det aldrig gå. Men visst, på gatan är det den starkaste som överlever och att slåss är det enda sättet att uttrycka sin ilska på de vetat om innan de kom till Parian. 

Man brukar försöka göra någon aktivitet per dag med barnen. Idag gjorde vi väldigt enkla halsband. Alla barn fick en snäcka och en bit tråd som det blev så fina halsband av. Många av barnen försökte luras för att få en till snäcka. Det beteendet förekommer ganska ofta bland barnen. De försöker luras för att få mer av någonting eller för att få göra något flera gånger som tillexempel att få borsta tänderna en gång till, duscha en gång till eller få mellanmål flera gånger. Jag tycker att det beteendet också berättar en del om hur de haft det tidigare i sitt liv. 

Nu är det sovdags för i morgon börjar jag jobba vid sju. Godnatt 

 

I går under mötet med Moloy bestämde vi att jag kommer jobba på Parian främst Onsdagar, Fredagar, Lördagar och Söndagar. Ibland mer om de andra volontärerna inte kan. Jag, Lejla och två andra volontärer som också kommer från Kalmar jobbar de dagarna och under de andra dagarna jobbar några volontärer som kommer från Danmark på Parian. Lejla, svenskan som bor här i Filippinerna, har startat ett eget projekt som heter Step by step så de dagar då hon inte jobbar på barnhemmet jobbar hon med att hjälpa barn och familjer som bor på gatan här i Cebu.  Lejla har frågat mig och de andra svenska tjejerna om vi vill vara med och hjälpa gatufamiljerna under våra ”lediga dagar” och det har vi allihopa tackat ja till så idag var första dagen jag var med och träffade de familjerna som Lejla hjälper.
Här i Cebu är gatufamiljer och gatubarn inget ovanligt och jag har redan hunnit se en del av dem trots att jag bara varit här i tre dagar. Jag var ändå, återigen, väldigt nervös inför mötet med de här nya människorna. Jag kände likadant igår när jag träffade barnen på barnhemmet för första gången. Trots att jag är här för att hjälpa dem så är jag rädd att jag ska göra något, eller missa att göra något som gör att jag uppfattas som respektlös eller liknande. I Lejlas projekt Step by step har hon haft olika insamlingar och en välgörenhetsgala och för pengarna hon får in så köper hon mat och hygien artiklar till gatufamiljerna.  Igår hjälpte vi henne inhandla detta samt förbereda små matpåsar till de olika familjerna.Alla barn i de familjerna får också en liten godispåse vilket är väldigt uppskattat.

Själva besöket hos familjerna var väldigt härligt eftersom de är alla väldigt tacksamma och glada för det lilla de har att glädjas åt. De delade gärna med sig av till oss av sittplatser och även eventuella paraplyn eller karameller de har även att de knappt inte har så det räcker till sig själva. De har ju i princip bara en kartongbit eller en träskiva som används som ”golv” och ”säng” de flesta har också någon liten gryta och något klädombyte till sina barn.Vi gav dem alltså mat och lite hygienartiklar. Vi lekte lite med barnen och så hjälpte till att tvätta dem också. Idag användes det regnvatten och tvål som vi hade med oss för att göra det. Lejla har också börjat ta hem och tvätta deras kläder så nu får de ett rent klädombyte efter de tvättat sig. 

Även att de här människorna är väldigt härliga och trevliga och ser väldigt glada ut så vet jag när jag åker hem till mitt rum och sover i en säng i natt så stannar de kvar ute och sover ute. I värsta fall blir de också väckta mitt i nätterna och blir ivägkörda från stället de tänkt sova på. De är de tankarna gör att det här känns väldigt, väldigt jobbigt. Jag har hittills inte gråtit något men jag har definitivt kännt att jag tycker så synd om dem att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Det enda som gör att det känns en gnutta bättre är att vi vet att de iallafall får lite mat så de inte behöver gå hungriga varje dag och de får hjälp om de har något sår eller behöver någon medicin eller liknande. Barnen får också en liten paus och får vara barn för ett tag innan de ska bege sig ut för att tigga igen. Hela samhället och allting här är så annorlunda mot hur det är i Sverige. Det är skrämmande att det kan vara så stora skillnader.